Vårsalongen 2013 (Konstutställning på Liljevalchs)

Kartrummet har varit på konstutställning! Är verkligen ingen flitig galleribesökare, men vårsalongen på Liljevalchs, Stockholm, prickar jag in vart fjärde, eller femte år.

Vårsalongen är en utställning för oetablerade konstnärer. Lite indie, om det inte vore för att Liljevalchs självt är superetablissemang. Här har man chans att se såväl blivande konstnärsstjärnor, innan deras verk krängs för provocerande summor, som dagssländor - bortglömda till hösten.

Varför konst på en kartsajt? Jo, det blev ett antal utslag på geografidetektorn.

Första kartverket  jag stötte på utgjordes av en blindkarta över Europa på vilken konstnärinnan, Jasmin Daryani, har gått till våldsam attack med en svart sprayburk. Tog säkert cirka fyra minuter att färdigställa från idé till färdig produkt. Jag gillar resultatet skarpt och skulle mycket väl kunna spika upp den över soffan där hemma.

Nästa verk torde ha tagit något längre tid att förfärdiga. En kvart kanske. Christina Ruthger har oskarpt målat Qatars flagga och gett det lilla verket titeln Egentligheter. Arty, men vackert.

Nästa karta jag stötte på var inget konstverk, utan visade den väg konstnären vandrat under tiden konstverket växte fram. Fredrik Strid gick genom halva Sverige med en cirka halv kubikmeter stor trälåda. En gång per dag beströk han boxen med vit linoljefärg. Då Strid förflyttade sig sommartid klibbade följaktligen horder av insekter fast i färgen. Lådan täcks alltså av en sörja av insekter och färg. Koko.

Det var så jäkla mycket folk vid lådan - orkade inte fota den.

Nästa verk är ett collage. En viss Britta Johansson har broderat Pacman som gnager på Rödluvans kjol. Stygnen är satta på en gammal karta över Mångsbro med omgivningar. Efter arbete med sökmotor vet jag numera att Mångsbro ligger i Dalarna. Antar att jag, uppvuxen med åttabitarsgrafik, tillhör någon sorts målgrupp. Och, tja, jag går väl någorlunda i gång på verket.

Gustavo Perillo Nogueira heter upphovsmannen till det sista geografiverket jag stötte på. Två delar presenterades - dels en affisch där Googles "street viewade" områden markerats med blått på en karta. Antar att detta bara var någon sorts information. Själva konsten utgjordes nog av de fyra bearbetade skärmdumparna, monterade bakom tjockt glas, som hängde intill. Karln har hittat några motiv på street view som han förädlat. Skön, och väl genomförd idé. Har själv spånat på om man skulle göra konst av street view - nån annan hann uppenbarligen före. Surt.

The world according to a right-wing conservative (världskarta)

Folk i de politiska och religiösa skalornas ytterkanter är inte bara farliga, de kan också vara oerhört roliga. Inte så att man skrattar med dem, utan åt dem, naturligtvis.

Den här världskartan cirkulerar för närvarande på sociala medier. Du har säkert sett verket, men Kartrummet snor den: geografi och komik i ett har alltid en plats på denna sida.

8-bit city (hemsida)

Är du sjuttiotalist och till och från satt limmad framför en Commodore 64 under åttiotalet? Åtta bitars-grafiken har då troligen för alltid en plats i ditt hjärta.

Kolla in 8bitcity.com: en snubbe har tagit 18 stadskartor över städer runt om i världen, och medelst nämnda grafik gjort dem betydligt mer icke-informativa, men ack så vackra. Inzoomningsbara är de dessutom!

Njut!

Songun blog (irrblogg, 2005-)

Songun Blog är en nordkoreavänlig blogg. Den hyllar regimen och dess Songunsystem, som går ut på att militären prioriteras på alla nivåer i samhället. Skribenten är oerhört hårdför och har satt i system att i ord kränka "onda" imperialistländer.

I själva verket är det ingen blogg, utan en irrblogg. Upphovsmannen har ett gudabenådat sinne för humor och är om inte västerlänning så i alla fall västvänlig

När bloggen lanserades 2005 skickades 174 inlägg. Däefter blev det enstaka inlägg per år, och nu verkar den dessvärre vara insomnad.

Songun blog dammsuger nätet för att hitta graverande bild- och filmbevis för USA:s ondska. Kannibalism, nazism och pedofili är bara några av de barbariska brott Songun Blog finner "övertygande" bevis för.

Här nedan klipper/klistrar jag in ett inlägg där vi tydligt kan se hur imperialisterna våldför sig på etniska minoriteter.

Detta är så roligt.

US Imperialist War Crimes In Africa

In the deep heart of Africa, a criminal colonialist US imperialist immoral invader of death and destruction brutally slaps two poor ethnic minority black negro local people across the face, lording it over to reveal the true face of "America" in all its naked aggression.

Stjärtnäs

Har tidigare skrivit att väntan på bussen för en kartvän inte alls behöver innebära tristess. Om lokaltrafiken bara spikat upp en karta över linjenätet flyger tiden i väg.

Hamnade, i en annan del av huvudstaden, vid en hållplats jag aldrig väntat vid tidigare.

Jag trodde inte mina ögon! Var tvungen att dubbelkolla på www - kunde den lilla husklungan i Ekerö kommun heta så? Får den heta så?

Den heter Stjärtnäs.

Helt otroligt, och fantastiskt roligt.

Oak Stand Entrance

Luton Town FC är en engelsk fotbollsklubb som spenderat några år i högstadivisionen. På vinden i föräldrahemmet har jag ett gammalt samlaralbum för fotbollsbilder från engelska ligan 81-82. Där finns plats för Richard Money i Lutons trupp - mannen som föga framgångsrik var en av tränarna i AIK:s snurriga tränarkarusell på nollnolltalet. Dessvärre saknas moneybilden i albumet.

Luton har kollapsat fullständigt de senaste åren och återfinns numera inte ens i någon av de fyra professionella divisionerna, vilket är högst beklagligt.

Vänner av urflippade geografiska företeelser kan trösta sig med att en sak kan man inte ta ifrån Luton - de har brittiska öarnas mest udda bortafansentré. På en helt vanlig svennebanan- (vad säger man i England?) gata*, precis mellan två svennebananytterdörrar med överfulla soptunnor finns på två ställen i radhuslängan blåmålade små entréer till Kenilworth Road Stadium.

Går man in genom den får man en totalöverblick över arenagrannarnas bakgårdar.

Antar att de lägenheterna har Lutons lägsta hyra.

 

 

 

* I själva verket är Oak Road inte alls någon engelsk motsvarighet till en svennebanangata. Luton kallas i bland nedlåtande Lutonistan pga av dess oproportionerligt stora pakistanska befolkning. Denna gata och de kringliggande hyser en stor del av denna befolkning.

Hoping that no one dies at the North Korean fun fair (artikel, 2011)

Gott Nytt År, geografivänner!

Bifogar (här) lite dagenefterlektyr i form av en välskriven, otroligt underhållande och, som alltid när det handlar om Nordkorea, smått chockerande text.

Landet slår en med häpnad gång, på gång, på gång.

Artikeln publicerades på vice.com för styvt ett år sen.

The Hobbit - kartor

Dryftade detta med kartor och fantasyförfattare i mitt Game of thrones- inlägg i våras.

Vankades juldagsbio i form av The Hobbit. Blev positivt överraskad över filmen! Dristar mig till och med att ranka den som mer underhållande än ringenfilmerna (för underhållning är trots allt vad det är).

Efteråt blev det att undersöka hur JRR Tolkiens kartor över Midgård finns representerade i cyber.

I och med det finns horder av programmerare världen över som gärna tar på sig slokhatt och åker på rollspelskonvent och konstant har tolkienböcker på nattduksbordet; borde det rimligtvis inte finnas en uppsjö programmerade midgårdkartor i alla tänkbara utförande?

Att det finns.

Ingen är beredd att våldföra sig på Tolkiens ursprungliga medeltidsestektik, vilket känns lite tamt, men annars flödar fantasin.

Den här interaktiva grejen är ett trevligt exempel. Och ett uppdaterat sådant, då den faktiskt inte bara snöat in på ringentrilogin - The Hobbit finns med på ett hörn.

Passport to Enclavia (bok, 2008)

Vitali Vitaliev är en journalist med samma enklavfascination som jag. Han är sedan länge brittisk och australiensisk medborgare, men härstammar ursprungligen från Ukraina. Vitaliev ställde sig frågan: vad innebär det att vara europe? Under några veckor reste han runt i Europa, inte bara från enklav till enklav, utan även till enklavliknande områden. Tex områden i Schweiz som pga av topografiska barriärer bara kan nås från grannländer.

Jag skaffade boken för att få torra fakta om dessa områden: varför finns de och vad gör gemene man där i dag? Att Vitaliev oavbrutet drar upp anekdoter från sitt liv och sina resor störde mig i början. Hans ältade om europeisk identitet hit och dit kunde jag båda ha och mista.

Efter ett tag betraktade jag emellertid hans stickspår som trevliga bonusar. Han är faktiskt riktigt rolig! Dessutom levererar han lyckligtvis exakt den fakta jag är ute efter. Han träffar allt från borgmästare till städpersonal överallt där han drar fram, så han lyckas penetrera samhällena rätt djupt.

Om han får svar på sin fråga om vad det innebär att vara europe blir jag inte riktigt klok på. Däremot drar han i slutet av boken en annan slutsats: EU är dåligt. Att han är EU-skeptiker står snart klart, och han menar att hans resor gett honom vatten på hans kvarn.

Gillar du kåserier och/eller geografi skall du definitivt läsa Passport to Enclavia.

South Pacific (tv-serie, 2009)

Nu börjar de komma, spotify-programmen fast för film och tv-serier. Har precis installerat ett sådant. Utbudet är väl inte fulländat, men ett och annat guldkorn finns där. Bland annat denna BBC-dokumentär om Stilla havet.

Att den är bra känns nästan överflödigt att påpeka, då det i det närmaste är en naturlag att den brittiska tv-stationen aldrig släpper i från sig undermåliga dokumentärer.

En hel del fokus hamnar glädjande nog på det faktum att många av oceanens öar är ordentligt isolerade. Vi får lära oss vad detta haft för effekt på växt- och djurliv samt för eventuell befolkning. Många geografiska särlingar betas av: Påskön, Kingman Reef och Tuvalu för att nämna några. BBC levererar en bombmatta av fascinerande fakta, samtidigt blir man gång på gång stel av fasa när man titt som tätt blir påmind om hur den europeiska/västerländska kolonisationen i många fall vänt uppochner på eller utplånat hela ekosystem.

Fantastiskt berättat av Benedict Cumberbatch (Sherlock Holmes).

Sex avsnitt - se dem!

Geografi och musik, del 3: Survival (1979)

Rastamännen har ju alltid gillat flaggor, i alla fall den etiopiska och den jamaicanska. När Bob Marley och hans kapell släppte skivan Survival 1979 drämde han till med 49 flaggor på omslaget! Skall erkänna att jag inte intensivlyssnat på nämna verk, men i min bok är konvolutet verkligen en klassiker.

Varför Papua Nya Guineas flagga letat sig in i kavalkaden är för mig ett mysterium som inte fått sin lösning trots detektivarbete medelst sökmotorer. De övriga flaggorna är eller var alla afrikanska.

Att bakgrunden mot vilken albumtiteln är skriven är en världsberömd bild insåg jag först i och med efterforskningen inför detta inlägg. Det är ju den klassiska teckningen över hur man packade slavar på de transatlantiska slavfraktskeppen!

Läs gärna denna lilla intervju med Neville Garrick, designern bakom omslaget.

Metro 2033 (bok, 2002)

Ryssen Dmitrij Gluchovskij publicerade för tio år sen sin bok Metro 2033 på nätet. Boken blev en omedelbar hit i sci fi -kretsar. Handlingen utspelar sig just år 2033 - jordytan har blivit obebolig efter missilregn med radioaktiva stridsspetsar. Rester av mänskligheten återfinns i Moskvas atombombsäkra tunnelbanesysten. Stationerna är fristående eller har bildat allianser med varandra och olika ideologier härskar. Då och då skickar människorna upp bepansrade och beväpnade "stalkers" för att proviantera. Uppe på ytan har strålningen lett till att dna:t i flora och fauna fått fnatt fullständigt och på några få år har ohyggliga organismer evolverats. I bland tränger jordens nya härskare ner i tunnelbanan...

Som du hör är miljön en våt dröm för sci fi-nördar. Till och med undertecknad som inte räknar mig som en sådan var faktiskt tvungen att kolla upp vad det är Gluchovskij hittat på.

Metro-fenomenet har sedan första lanseringen exploderat. Den kom i tryckt form 2006 och har översatts till många språk - till svenska 2009. Uppföljaren, Metro 2034, kom häromåret. Ett storsäljande tv-spel har släppts, som även det får en emotsedd uppföljare nästa år. En störtflod av reklamprylar finns till försäljning. Dessutom är upphovsmannen mycket positiv till fanfiktion - dvs när fans skriver egna berättelser i den redan skapade miljön. Ofta stanna sådan prosa i cyberrymden, men den första tryckta fanboken kom just översatt till svenska. Inte en vågad gissning att en långfilm dyker upp inom ett par år.

Vad går han för då vid tangentbordet, Gluchovskij? En del personporträtt håller måttet, andra är bara fåniga. Tempot är ojämt, men han är skaplig på formuleringar. Genustänk är inte hans grej. Världen han skapat är onekligen svindlande och manar faktiskt till eftertanke mellan varven.

Sen är det ju det här med den medföljande kartan. Som kartnörd höjs läsupplevelsen rejält av möjligheten att ideligen kika på tunnelbanekartan som hör till boken. Här finns bättre kartor på nätet än den i boken. Kika åtminstone på den om du hoppar över resten av metroprylen.

Landskapsvapen (följetång i David Nessles blogg)

I ett annat sammanhang behövde jag en bild på Östergötlands landskapsvapen. En sökmotor vägledde mig till denna bild som fanns på en blogg tillhörande en viss David Nessle. Namnet verkade bekant, och mycket snart stod det klart att det måste varit i serietidningen Galago, som jag läst till och från i 25 års tid, jag stött på honom. Nessle är serieskapare och översättare.

Östgötagripen var en del i en följetång, från 2007, om Sveriges samtliga landskapsvapen. Nessle har ägnat sig åt lite mikroforskning och kåserar om varje vapen.

Kartrummet plöjde naturligtvis följetången, och blev fullständigt golvat. Han är ju Sveriges kanske roligaste skribent!

Man kan egentligen ta vilket stycke som helst ur hela landskapsvapensviten, ja kanske hela bloggen, som exempel på fenomenal formuleringsförmåga.

Kika på inledningen om just östgötavapnet.

"Den östgötska drakgripen närmast dryper av hårdrockestetik — tillochmed Gene Simmons skulle nog vända på klacken om han stötte på den i en mörk gränd. Även de omgivande liljorna ser av någon anledning mera ut som kaststjärnor."

Sen följer en utläggning om vad landskapsvapen handlar om, det supertrista ämnet heraldik. Men Nessle gör läsningen till en fröjd. 

Ibland kommer han med rättelser av sin egen text. Som här, i samband med ångermanlandinlägget.

"Efter febrila studier — d v s någon minuts innantilläsning — kan jag konstatera att Kräkånger ligger i Västerbotten, och inte alls borde ha behandlats i samband med Ångermanland. Dammit. Men eftersom jag är en arrogant sälle från Mälardalslandskapen kan jag ju ta mig vilka friheter jag vill med Norrlands geografi. Det är min hävdvunna rätt."

Läs bloggen, för tjyven!

Pungböle

Fin bro va? Den ligger vid en pittoresk liten by i finska skärgården.

Nu är det läge att spänna fast säkerhetsbältena, jag kommer nämligen att avslöja vad byn heter.

Pungböle.

Jag svär. Den heter så.

Bron heter Pungbölebron, och då jag är en flitig finlandsresenär har jag haft nöjet att åka över den åtskilliga gånger.

Den byggdes 1972, och flygfotot är taget samma år.

Kosmo (radioprogram)

Tillhör du dem som får spastiska vredesutbrott över svinn av skattemedel? Då vill Kartrummet passa på att tipsa om ett gott exempel på hur dina surt förvärvade stålar faktiskt förädlas på ett alldeles underbart sätt!

En del av din skatt hamnar hos redaktionen på Kosmo, ett program på public service-kanalen P1. De tre damerna på redaktionen ser tillsammans med sina reportrar till att du å det grövsta för valuta för pengarna. De gör radio av världsklass. Dina perspektiv vidgas och du får en utmärkt fortbildning i samhällskunskap, konst och framförallt geografi - och så har du blivit en mer kompetent samhällsmedborgare!

Så här beskrivs programmet på deras hemsida: "Kosmo är ett kulturmagasin med internationell utblick. Programmet rör sig i gränslandet mellan kultur- och samhällsfrågor, samlar både svenska och internationella röster och förhåller sig både till debatter och festivaler, till kulturlivets synliga trender och mer krypande rörelser."

Bland mycket annat för vi följa med en pensionerad lärarinna i Tyskland som ägnar större delen av sin vakna tid åt att skrapa bort fascistiska klistermärken samtidigt som hon fotodokumenterar allt. Vi får träffa den demokratiskt valde borgmästaren i Tirana, Albanien, som själv tog beslutet att alla fasader i stan skulle vara färgglada. Och vi hänger med en vietnamesisk båtflykting i Melbourne, Australien, som läst litteratur på finuniversitet, släppt hyllad roman och ståuppar.

Det finns en hake. Programmet lades ner i somras. Men leve den moderna datatekniken som gör att du kan höra vartenda jäkla avsnitt igen! Här tillexempel.

Världens mest matematiska flagga

Nepals flagga är så avvikande att den känns för given på en blogg om udda geografiprylar. Men tror fasen jag hittade en angreppsvinkel som funkar.

I Nepals konstitution finns en exakt beskrivning hur man medelst matematik går till väga för att rita flaggan. En brittisk matematiker tog fram papper, penna, linjal och konstitution, och skred tillverket.

Kolla detta klipp där arbetet dokumenterades.

Geografi och musik, del 2: Great British Bands

Pello är en londonbaserd konstnär som helst håller sig till musikteman. Ett av hans verk har hamnat i toppen på min önskelista, Great British Bands: en makalöst vacker storbrittanienkarta. Kartan utgörs av bandnamn, placerade där banden bildades. Låt vara att ett och annat undermåligt band letat sig in på kartan, men de kan man lätt ha överseende med.

Trots att jag är emot hela reklamväsendet vill jag härmed uppmana alla vänner av geografi och musik att gå in på pello.co.uk och köpa ett tryck för inramning och upphängning över finsoffan. 32 pund går den loss på.

Svenska flaggan-look-a-likes del 6: finlandssvenskarnas flagga

Se där, Skånes flagga! Tänker du nu.

Ja och nej, säger jag. Reser du runt i de finska kustlandskapen kan du se den här på en hel del stänger.

Det är nämligen den inofficiella flaggan för de svensktalande i Finland.

Bir Tawil

Det finns egentligen endast en plats på jordens landyta som ingen nation överhuvudtaget gör anspråk på. Det är ett 2000 kvadratkilometer stort område på gränsen mellan Egypten och Sudan. Bir Tawil kallas det.

Området skiljer sig inte alls från omgivningen - sterilt, torrt och obebott, så hur kommer det sig att ingen vill ha just Bir Tawil?

Det hänger samman med britterna och deras linjaler.

År 1899 lade kolonisatörernas lantmätare upp sina ritdon på kartan och drog ett spikrakt streck längs med 22:a breddgraden. En utmärkt sträckning för den egyptisk-sudanesiska gränsen! tyckte man. Tre år senare ändrade kolonisatörerna sig. Befolkningen i Halaibtriangeln intill Röda Havet hade nämligen starka band till sudandelen av den brittiska administrationen. Därför knixade man till gränsslutet så att Halaibbefolkningen kom att styras från Khartoum i stället för från Kairo. Ett område - Bir Tawil - hamnade under 22:a breddgraden,

När länderna senare blev självständiga var den strategiskt viktiga Halaibtriangeln hett eftertraktad av både Egypten och Sudan. Egypten menade att 22:a breddgraden-gränsen var den ursprungliga och korrekta. Sudan hävdade naturligtvis att knixvarinten var den rätta. Konsekvensen av ländernas krav blev att Bir Tawil hamnade utanför bägge intresseområden.

Denna låsta och unika situation råder än i dag.

I Bir Tawil finns som sagt ingenting, bortsett från några däckspår som kan beskådas på googlesightseeing.coms satelitfotosida.

Gagauzien

När vi kartskådare beger oss ut i atlas på jakt efter riktiga rariteter är ofta forna Sovjetunionen att säkert kort. På sina ställen är gränserna så mosaikartade, och folkgrupperna så kringkastade att man verkligen måste kavla upp ärmarna för att försöka få rätsida på begreppen.

Innan man tar sig an den hopplösa kaukasusregionen, eller själva Rysslands inre autonoma och halvautonoma provinser kan man värma upp med Moldavien. Har redan skrivit om det separatistiska Transnistrien, som de jure är en moldavisk provins, de facto sköter sig helt själv

Betydligt mindre väsen av sig gör den lilla republiken Gagauzien, som i form av fyra små plättar ligger utspridd i södra delen av Moldavien. Låt vara att det uppstod någon skärmytsling under nittiotalets första hälft, då republiken kämpade för sin autonomi, men annars går den de flesta förbi. Inget annat land har erkänt Gagauzien, men så länge befolkningen, som är ett kristnat turkfolk, har sin autonomdeal med Moldavien klagar ingen högljutt.

Jordbruksrepublikens största näringar är vin- och solrosoljeproduktion. Huvudstaden heter Comrad och har en befolkning på knappt 25 000.

Ett litet reportage från området hittar du här.