Kobra (tv-program, 2007-)

Kobra är svt:s främsta kulturprogram, möjligtvis någonsin. En näve utmärkelser har det ju också fått sen starten nollsju. När Sveriges bästa tidning Sex (intervjutidning utan någon som helst uppenbar röd tråd) gick i graven höll jag på att bryta i hop, men hjärnan bakom blaskan, Ika Johannesson, har nu tjänsten som redaktör för Kobra så alla fantastiska uppslag flyttade bara över från papper till skärm.

Nu är det inte säkert att den geografiintresserade har något alls till över för kultur, och då kultur i statlig television ger associationer till svarta polotröjor och unken finkultur kan det mycket väl vara så att det sitter en hoper geografinördar i landet som inte alls har sett detta program. Tuff skit. Kobra blandar nämligen, som varje kulturprogram med självaktning numera gör, högt och lågt (för övrigt två termer som jag i kultursammanhang har svårt för, men du fattar). I bland undrar man vad inslagen alls har med kultur att göra. Men Kobra är inte bara ett kulturprogram utan ibland även ett första klassens rese-/geografiprogram. De flänger kors och tvärs över jorden och gräver fram saker som ligger utanför den genomsnittlige resereporterns referensramar.

De åker till London och snackar med fotografer som plåtade under upploppen tidigare i vår. I spelstaden Macau rapporterar de inte från de ofattbart vräkiga casinona och hotellen, utan ger sig in bland kulisserna bakom desamma. I Baku, som skall arra Eurovisionsångtävlingen 2012, hänger de med folk som är uppspelta som småbarn, dels över att tävlingen hamnat just där, dels över att Baku har blivit en modern, expansiv stad. De stannar inte där utan hänger även med regimkritiker som driver underjordiska tevekanaler och som lever rätt farligt.

Ovanstående exempel är bara från höstens säsong.

Vill du se prima geogrfiteve kan du inte välja bort Kobra.

Dessutom spelar de galet bra musik.

Gamla program och spellistor hittar du på svt.se.

NK news (knasig hemsida, 2005-)

Vet inte riktigt var jag ska börja när jag ska beskriva hemsidan NK News. För att överhuvud

taget ha en chans att begripa någonting måste man vara bekant med nordkoreanska statens nyhetsbyrå KCNA.

KCNA har monopol på all nyhetsrapportering i det hermetiskt slutna riket. Sedan 1996 har byrån en hemsida. Sidan är oerhört svårnavigerad och har en layout som för tankarna till www anno tidigt nittiotal.

Nyhetsvärderingen är rent orwellsk och samtidigt som man fasar över att landets 23 miljoner invånare matas med sådan dynga kan man faktiskt inte låta bli att dra på smilbanden.

Dagligen presenteras 10-20 rubriker på vilka man kan klicka för att få en längre, eller kortare text. Strängt taget är det bara en handfull nyheter som återkommer om och om igen.

Dels är det alla floral baskets som antingen nedlagts vid monument, eller delats ut än hit, än dit mellan olika diplomater.

Dels visar man det massiva stödet regimen har runt om i världen genom att citera diverse framstående människors hyllningar av härskaren Kim Jong-Il. Bland annat förekommer svensken och Kim-fantasten Christer Lundgren som vi alla känner till (inte), 33 gånger i nyheterna. Har är ordförande i Svensk-Koreanska föreningen. När det svenska Kommunistiska Partiet (medlemsantal: 1500) gör ett pro-nordkoreanska uttalande blir det rubriker i KCNA.

Dels tokskäller man i nyhetsform på Japan, the US imperialists och the south Korean puppet warmongers (jo, länderna kallas oftast så (observera det gemena s:et i south!)).

De tre ovanstående nyheterna dyker i princip dagligen upp i olika former. När landet drabbas av en katastrof av globalt intresse rapporterar byrån ibland, ibland inte, ibland med flera dagars fördröjning och oftast med helt obetalbara formuleringar. Såhär lät en passage om fjolårets nyhet där folket för första gången fick veta att landet drabbats av massiva översvämningar:

Not a small number of industrial establishments were damaged or flooded, inflicting an adverse effect on the economic growth and the people's living.

Kan verkligen rekommendera ett besök på denna nyhetsbyrås hemsida!

Nu till NK News.

Sidan har skapats av en anonym amerikansk tjomme som skulle lära sig att utveckla hemsidor. Enligt egen utsago hade han inte en susning om vad sidan skulle handla om. Han tog fasta på sin fascination av personkulter och det faktum att han ibland dumsurfade på KCNA.

Jänkarn hade noterat att KCNA-nyheterna inte fanns i något databas överhuvudtaget. Det går inte att söka artiklar på sidan. Detta blev alltså ett gyllene tillfälle att lära sig att göra databaser. NK News är alltså en databas med KCNA-material.

Men NK News-killen gillar även satir så man kan tillika hitta en KCNA hall of fame där den mest urspårade journalistiken från byrån finns listad.

Vi bjuds även på en KCNA random insult generator, en Gregorian - Juche Era [Nordkoreas egen tideräkning] Conversion Tool och en massa annat smått och gott.

En hysteriskt rolig mischmasch-sida som i botten är djupt tragisk.

Adress: nk-news.net. Förväxla inte med nknews.org.

The Hammer and the Cross (bok, 2010)

Vikingarna fängslar mig. De stack i väg i sina båtar till andra länder - vad mer kan en kart-/ rese-/ geografinörd begära? Hisnande historier uppstod varhelst långbåtarna och knarrarna lade till. Kan man tro.

När jag i egenskap av ovanstående läser The Hammer and the Cross, som är en sammanfattningen av eran, får jag bekräftat det jag redan vet. Vikingarnas äventyr på brittiska öarna och nere på kontinenten är rätt tradiga. De ville bara döda och stjäla. När de väl lyckades lägga vantarna på ett stycke land, ta Normandie tex, så assimilerades de ögonaböj och har således inte lämnat något bestående avtryck i historien. Bortsett från några geografiska namn på sin höjd.

Äventyren i Nordatlanten är däremot en del av vikingatiden som alltid fängslar nåt så djävulskt! De seglade rakt ut i mörkret! Och hittade land! Och deras ättlingar bor där än i dag! Ytterligare ett fall där verkligheten överträffar dikten. Historien om den svenske Ingmar som företog en regelrätt upptäcktsresa till Kaukasus, och därbortom, är också ett (av få) exempel på häpnadsväckande utomatlantiska vikingaäventyr.

Således är det upptäcktsresekapitlen i boken som jag läser med behållning. En riktigt vass skribent kunde naturligtvis även ha fångat mitt intresse även i övriga kapitel, men jag kan dessvärre inte räkna Robert Ferguson som en dito. Han är för torr och stundtals svämmar texten över av namn och årtal som bara gör texten plottrig. Att han gett boken undertiteln A new history of the vikings är en gåta.

Köp den inte. Låna den på bibblan och läs kapitlen om Atlanten och Ingmar.

Västerlånggatan 27

Befann mig häromdan på den på många sätt vedervärdiga gatan Västerlånggatan i Gamla Stan, Stockholm. Har du inte varit där kan jag upplysa om att det är promenadgatan nummer ett på den lilla malmen. Anhopningen av turister har lett till att gatan är sprängfylld av krimskramsbutiker och turistfällehak - den har blivit som en infekterad tunntarm i en annars mysig stadsdel.

Men på fasaden på nummer 27 fick jag syn på ett objekt som fick mig att gå i spinn! Där fanns en sten som markerade gränsen mellan landskapen Uppland och Södermanland. Har missat den trots att jag passerat platsen åtskilliga gånger. Som gränsfantast blev det naturligtvis fotografering samt ett par krumsprång över den imaginära linjen.

En gränsfantast vet ju vidare att krumsprången var helt förgäves - stenen var ju uppenbarligen några sekel gammal. Numera befinner sig den imaginära linjen som markerar den uppländsk-sörmländska gränsen i vattnet norr om ön...eller var det söder om?

Var tvungen att konsultera internätet vid hemkomst. Hittade en artikel av stockholmskonnesören Lars Epstein där vi inte bara lär oss att stenen är från 1680-talet och att den vid artikelförfattandet hotas av söndervittring (sedan dess har den fått plåtkeps och fräschats upp). Vi får även veta att "landskapsgränsen anses sedan slutet av 1600-talet gå genom Gamla stan. Innan dess gick den söder om Södermalm (Nationalencyklopedin). Men det finns olika uppfattningar om hur den gått och går."

Förvirringen är alltså total.

Vi kan väl låta hemsidan Stockholmskällan, som är en utbildningssida i regi av Stockholms stad, få sista ordet: "tavlan på Västerlånggatan i Gamla stan markerar en gräns mellan Uppland och Södermanland, men sedan 1600-talet går landskapsgränsen längs Slussen."

Världen i Kartan (bok, 2008)

Barnbok om kartor. Fokus ligger på historia. De sydkoreanska skaparna, Kim Hyangkeum och Choi Sukhee, börjar i jägar- och samlarsmahället och visar vilka behov som drivit på utvecklingen av kartor genom tiderna.

Rent berättarmässigt kan man nog kategorisera verket som en trevlig begatell. Stora behållningen är bilderna som är tämligen vackra.

Nu tillhör inte jag den gren inom geografinörderiet som går igång på historiska kartor, men om du gör det skall du skaffa denna bok vare sig du har småbarn eller ej. Du kommer nämligen hitta en hel del av den varan.

Läste den tillsammans med min femåriga dotter. Jag frågade henne vad hon tyckte om boken,

"Bra", sa hon.

Utomsvenskt svenskt del 3: Runö

Många svenskar tror ju att det finns gott om människor i Finland som lärt sig svenska exeptionellt bra - de har ingen susning (eller åtminståne endast en vag uppfattning) om att svenska faktiskt är modersmålet för hundratusentals finnar.

En sådan kunskapslucka skall man ju faktiskt skämmas över.

Jag var väl runt tjugo när jag insåg att jag själv hade en rejäl kunskapslucka om svenskans utbredning - skammen blev påtaglig. Missen rörde estlandssvenskarna. Trots att jag haft en lärare i grundskolan som var estlandssvensk med ett ytterst svenskklingande namn så hade jag inte kunnat koppla. Trots att densamme sagt att han var född i Estland så kunde jag, av samma dunkla skäl som ovan nämnda svenskar, inte förstå att det fanns en stor grupp i ett annat land som i generation efter generation haft svenska som förstaspråk.


När poletten sent om sider trillade ner blev fascinationen inte bara lika stor, utan större än vad okunnigheten tidigare varit. Estlandssvenskarnas leverne och öden fängslar mig djupt. En sommar reste jag till och med runt i det som tidigare var Estlandssverige. Tidigare säger jag - det existerar nämligen inte längre.

Under minst åtta århundrarden levde de svensktalande esterna utmed kusten och på några öar. Som mest utgjorde gruppen nästan 10 % av Estlands befolkning. Under andra världskriget flydde med enstaka undantag alla 8 000 estlandssvenskar till Sverige. Bygderna omvandlades sedan i Sovjetisk regi till diverse militärinrättningar

Lokala skillnader fanns naturligtvis mellan de olika samhällena. Den för en geografivän mest intressanta bosättningen var den på minimala ön Runö. Ön ligger mitt i Rigabuktens mynning, ett rejält stycke från övriga språkfränder. Månghundraårig isolering ledde till en mycket särpräglad kultur och en dialekt som var svårbegriplig, t.o.m. för övriga estlandssvenskar.

En introduktion till ön kan vara Sven Jerrings drygt sjuttio år gamla reportage från ön, som finns i SR:s nätarkiv. Bered dig dock på oproportionerligt mycket psalmsång, samt en intervju med ett patologiskt fåordigt gossebarn.

Den välgjorda nätsidan Den andra stranden har en avdelning om Runö. Flera gamla dialektprov finns där - bla avslöjar en äldre gentleman hur man bränner tjära på Runö. Ett rikt bildmaterial hittar du också där.

Nu är Runökulturen som sagt ett minne blott.

The Mecca Diaries (kortfilm, 2011)

En del reseskildringar är minutiöst planerade, påkostade, genomarbetade och digra. Naturligtvis leder inte detta alltid till kvalité. Då och då stöter man på korta lågbudgetskildringar, ibland improviserade som gör en alldeles hänförd.

Klickar man runt på nätsidan Vice guide to travels stöter man garanterat förr eller senare på en sådan skildring. (Sidan drivs av den genialt bra reportagetidningen Vice).

Jag följer dem på facebook och får titt som tätt tips om deras produktioner. Klickade i går på deras filmtips The Mecca Diaries. Filmen är bara någon kvart lång. Den billiga kameran hålls av Suroosh Alvi, medarbetare på Vice. Han följde i fjol med sina pakistanska föräldrar på Hajj, den muslimska pilgrimsresan till Mekka i Saudiarabien. Det fanns inga planer på att dokumentera någonting, men i sista stund tänkte han att va fan, och tog med sig en kamera som låg och skräpade på kontoret.

Resultatet blev en fantastisk inifrånskildring från staden som bara är öppen för muslimer. Med endast skakiga bilder och fängslande berättarröst är man där i en kvart. Han disponerar de få minutrarna optimalt och jag lär mig mer om Hajj och Mekka än under hela skolgången.

Jo, visst är filmen översiktlig, men i en timma efteråt ligger jag och klickar mig runt på nätet och studerar helgedomen Kaba (hittade bla sällsynt filmsnutt inifrån densamma), besöker muslimska brödraskapets hemsida och bestämmer mig för att en gång för alla sätta tänderna i att-läsa-boken Islam av Karen Armstrong.

Ta en cybertrip till Mekka, vetja!