The Hobbit - kartor

Dryftade detta med kartor och fantasyförfattare i mitt Game of thrones- inlägg i våras.

Vankades juldagsbio i form av The Hobbit. Blev positivt överraskad över filmen! Dristar mig till och med att ranka den som mer underhållande än ringenfilmerna (för underhållning är trots allt vad det är).

Efteråt blev det att undersöka hur JRR Tolkiens kartor över Midgård finns representerade i cyber.

I och med det finns horder av programmerare världen över som gärna tar på sig slokhatt och åker på rollspelskonvent och konstant har tolkienböcker på nattduksbordet; borde det rimligtvis inte finnas en uppsjö programmerade midgårdkartor i alla tänkbara utförande?

Att det finns.

Ingen är beredd att våldföra sig på Tolkiens ursprungliga medeltidsestektik, vilket känns lite tamt, men annars flödar fantasin.

Den här interaktiva grejen är ett trevligt exempel. Och ett uppdaterat sådant, då den faktiskt inte bara snöat in på ringentrilogin - The Hobbit finns med på ett hörn.

Passport to Enclavia (bok, 2008)

Vitali Vitaliev är en journalist med samma enklavfascination som jag. Han är sedan länge brittisk och australiensisk medborgare, men härstammar ursprungligen från Ukraina. Vitaliev ställde sig frågan: vad innebär det att vara europe? Under några veckor reste han runt i Europa, inte bara från enklav till enklav, utan även till enklavliknande områden. Tex områden i Schweiz som pga av topografiska barriärer bara kan nås från grannländer.

Jag skaffade boken för att få torra fakta om dessa områden: varför finns de och vad gör gemene man där i dag? Att Vitaliev oavbrutet drar upp anekdoter från sitt liv och sina resor störde mig i början. Hans ältade om europeisk identitet hit och dit kunde jag båda ha och mista.

Efter ett tag betraktade jag emellertid hans stickspår som trevliga bonusar. Han är faktiskt riktigt rolig! Dessutom levererar han lyckligtvis exakt den fakta jag är ute efter. Han träffar allt från borgmästare till städpersonal överallt där han drar fram, så han lyckas penetrera samhällena rätt djupt.

Om han får svar på sin fråga om vad det innebär att vara europe blir jag inte riktigt klok på. Däremot drar han i slutet av boken en annan slutsats: EU är dåligt. Att han är EU-skeptiker står snart klart, och han menar att hans resor gett honom vatten på hans kvarn.

Gillar du kåserier och/eller geografi skall du definitivt läsa Passport to Enclavia.

South Pacific (tv-serie, 2009)

Nu börjar de komma, spotify-programmen fast för film och tv-serier. Har precis installerat ett sådant. Utbudet är väl inte fulländat, men ett och annat guldkorn finns där. Bland annat denna BBC-dokumentär om Stilla havet.

Att den är bra känns nästan överflödigt att påpeka, då det i det närmaste är en naturlag att den brittiska tv-stationen aldrig släpper i från sig undermåliga dokumentärer.

En hel del fokus hamnar glädjande nog på det faktum att många av oceanens öar är ordentligt isolerade. Vi får lära oss vad detta haft för effekt på växt- och djurliv samt för eventuell befolkning. Många geografiska särlingar betas av: Påskön, Kingman Reef och Tuvalu för att nämna några. BBC levererar en bombmatta av fascinerande fakta, samtidigt blir man gång på gång stel av fasa när man titt som tätt blir påmind om hur den europeiska/västerländska kolonisationen i många fall vänt uppochner på eller utplånat hela ekosystem.

Fantastiskt berättat av Benedict Cumberbatch (Sherlock Holmes).

Sex avsnitt - se dem!

Geografi och musik, del 3: Survival (1979)

Rastamännen har ju alltid gillat flaggor, i alla fall den etiopiska och den jamaicanska. När Bob Marley och hans kapell släppte skivan Survival 1979 drämde han till med 49 flaggor på omslaget! Skall erkänna att jag inte intensivlyssnat på nämna verk, men i min bok är konvolutet verkligen en klassiker.

Varför Papua Nya Guineas flagga letat sig in i kavalkaden är för mig ett mysterium som inte fått sin lösning trots detektivarbete medelst sökmotorer. De övriga flaggorna är eller var alla afrikanska.

Att bakgrunden mot vilken albumtiteln är skriven är en världsberömd bild insåg jag först i och med efterforskningen inför detta inlägg. Det är ju den klassiska teckningen över hur man packade slavar på de transatlantiska slavfraktskeppen!

Läs gärna denna lilla intervju med Neville Garrick, designern bakom omslaget.

Metro 2033 (bok, 2002)

Ryssen Dmitrij Gluchovskij publicerade för tio år sen sin bok Metro 2033 på nätet. Boken blev en omedelbar hit i sci fi -kretsar. Handlingen utspelar sig just år 2033 - jordytan har blivit obebolig efter missilregn med radioaktiva stridsspetsar. Rester av mänskligheten återfinns i Moskvas atombombsäkra tunnelbanesysten. Stationerna är fristående eller har bildat allianser med varandra och olika ideologier härskar. Då och då skickar människorna upp bepansrade och beväpnade "stalkers" för att proviantera. Uppe på ytan har strålningen lett till att dna:t i flora och fauna fått fnatt fullständigt och på några få år har ohyggliga organismer evolverats. I bland tränger jordens nya härskare ner i tunnelbanan...

Som du hör är miljön en våt dröm för sci fi-nördar. Till och med undertecknad som inte räknar mig som en sådan var faktiskt tvungen att kolla upp vad det är Gluchovskij hittat på.

Metro-fenomenet har sedan första lanseringen exploderat. Den kom i tryckt form 2006 och har översatts till många språk - till svenska 2009. Uppföljaren, Metro 2034, kom häromåret. Ett storsäljande tv-spel har släppts, som även det får en emotsedd uppföljare nästa år. En störtflod av reklamprylar finns till försäljning. Dessutom är upphovsmannen mycket positiv till fanfiktion - dvs när fans skriver egna berättelser i den redan skapade miljön. Ofta stanna sådan prosa i cyberrymden, men den första tryckta fanboken kom just översatt till svenska. Inte en vågad gissning att en långfilm dyker upp inom ett par år.

Vad går han för då vid tangentbordet, Gluchovskij? En del personporträtt håller måttet, andra är bara fåniga. Tempot är ojämt, men han är skaplig på formuleringar. Genustänk är inte hans grej. Världen han skapat är onekligen svindlande och manar faktiskt till eftertanke mellan varven.

Sen är det ju det här med den medföljande kartan. Som kartnörd höjs läsupplevelsen rejält av möjligheten att ideligen kika på tunnelbanekartan som hör till boken. Här finns bättre kartor på nätet än den i boken. Kika åtminstone på den om du hoppar över resten av metroprylen.

Landskapsvapen (följetång i David Nessles blogg)

I ett annat sammanhang behövde jag en bild på Östergötlands landskapsvapen. En sökmotor vägledde mig till denna bild som fanns på en blogg tillhörande en viss David Nessle. Namnet verkade bekant, och mycket snart stod det klart att det måste varit i serietidningen Galago, som jag läst till och från i 25 års tid, jag stött på honom. Nessle är serieskapare och översättare.

Östgötagripen var en del i en följetång, från 2007, om Sveriges samtliga landskapsvapen. Nessle har ägnat sig åt lite mikroforskning och kåserar om varje vapen.

Kartrummet plöjde naturligtvis följetången, och blev fullständigt golvat. Han är ju Sveriges kanske roligaste skribent!

Man kan egentligen ta vilket stycke som helst ur hela landskapsvapensviten, ja kanske hela bloggen, som exempel på fenomenal formuleringsförmåga.

Kika på inledningen om just östgötavapnet.

"Den östgötska drakgripen närmast dryper av hårdrockestetik — tillochmed Gene Simmons skulle nog vända på klacken om han stötte på den i en mörk gränd. Även de omgivande liljorna ser av någon anledning mera ut som kaststjärnor."

Sen följer en utläggning om vad landskapsvapen handlar om, det supertrista ämnet heraldik. Men Nessle gör läsningen till en fröjd. 

Ibland kommer han med rättelser av sin egen text. Som här, i samband med ångermanlandinlägget.

"Efter febrila studier — d v s någon minuts innantilläsning — kan jag konstatera att Kräkånger ligger i Västerbotten, och inte alls borde ha behandlats i samband med Ångermanland. Dammit. Men eftersom jag är en arrogant sälle från Mälardalslandskapen kan jag ju ta mig vilka friheter jag vill med Norrlands geografi. Det är min hävdvunna rätt."

Läs bloggen, för tjyven!

Pungböle

Fin bro va? Den ligger vid en pittoresk liten by i finska skärgården.

Nu är det läge att spänna fast säkerhetsbältena, jag kommer nämligen att avslöja vad byn heter.

Pungböle.

Jag svär. Den heter så.

Bron heter Pungbölebron, och då jag är en flitig finlandsresenär har jag haft nöjet att åka över den åtskilliga gånger.

Den byggdes 1972, och flygfotot är taget samma år.