Låtarna som förändrade musiken (tv-serie, 2012)

Är ju inte bara geography lover, är även music dito. Då förstår du kanske att jag går ner i spagat av lycka när jag på ur-play kan se ett mycket välgjort program där man reser jorden runt för att spåra personerna bakom pop-/ rockhistoriens viktigaste låtar.

Åtta städer i Europa och Nordamerika betas av. Såg precis programmet om Detroit där jag i egenskap av funk soul brother ramlade av stolen av upphetsning när man med kameror begav sig in i Motowns legendariska Snake Pit, studion där några av kulturhistoriens allra viktigaste stycken konst skapats.

Programledare är Sahara Hotnights- trummisen Josefin Forsman, som grejar sitt extraknäck med bravur - programledarintonation och hela paketet.

Hemsidan innehåller en hel del smågodis, bla en spotifylista med de 100 viktigaste låtarna.

Klicka här, nu, för Detroit t/r.

Erik Rödes Land

Att ett nordiskt land för åttio år sedan ockuperade ett annat nordisk land är föga känt. Men så var det - Norge genomförde i mellankrigstid en regelrätt ockupation av ett stycke danskt territorium under en period.

Bakgrunden var följande: på grönländska västkusten har sedan urminnes tider funnis bebyggelse - inuiter och vikingar har avlöst varandra. Sedan 1700-talet kan man dock säga att västkusten varit en dansk koloni. Östkusten, däremot, är djävulskt ogästvänlig och förblev något sorts ingenmansland. Till 1921, då Danmark deklarerade att man tog över hela skiten.

Før faen! utbrast då Norge, som sedan länge bedrivit jakt, fiske och diverse vetenskaplig verksamhet på östra sidan. Norrmännen kom dessutom dragandes med att vikingarna som för sekler sedan bott på Grönland var av norsk härkomst (isländsk menar andra).

Nåväl, det hela ledde till en konflikt som tio år senare, den 28 juni 1931, mynnade ut i att Norge smällde upp några hyddor i Myggbukten och deklarerarde att området mellan Karlsbergsfjorden och Besselfjorden var ockuperat. Erik Rödes Land kallade man det. Vidkun Quisling, då norsk försvarsminister, upplyste att norska marinen stod i startgroparna med laddade kanoner. Som sysselman skickade man dit Helge Ingstad (mannen som trettio år senare hittade gamla vikingaboningar på Newfoundland).

Nu tog det hus i helvete! Danskarna slog näven i bordet och vrålade no blir det... domstol!

Internationella domstolen i Haag dömde till Danmarks favör och den 5 april 1933 tog norrmännen sitt pick och pack och åkte hem.

Heder till våra grannar som löste det hela utan kulor och krut.

Nummerstationer

Har du en helt vanlig radioapparat och beger dig ut på i ytterkanterna på kortvågsbandet kan du höra något mystiskt. På frekvenser som saknar sändningstillstånd sänder oidentifierbara stationer något som ter sig som nonsens. Det vanligaste är en signaturmelodi - vanligen någon känd folksång i fånig instrumental tappning. Därefter följer en lång harang siffror upplästa, ofta i grupper om fem, av en syntetisk kvinnoröst. Olika språk, förekommer.

Hittills har ingen gett sig tillkänna, trots att radioentusiaster försökt spåra upphovsmännen. Teorier har framlagts om att det kan röra sig om en gigantiskt konstinstallation. Vissa tror att det är meddelanden från yttre rymden. I och med att fenomenen upp dök upp i större skala i samband med kalla kriget tror emellertid de flesta att det rör sig om skapelser av olika länders underrättelsetjänster. Vissa stationer har verkat i decennier, vilket få privatpersoner skulle kunna iscensätta. Siffrorna antas vara kommandon i kodform till agenter på fältet. Nycklarna till koderna känner bara agenten och underrättelsetjänsten till. Saknas nycklarna är de matematiskt omöjliga att knäcka och kan därför ligga öppna i etern. Dessutom kan en hemlig agent släpa runt på en radio utan att väcka onödig uppmärksamhet. Ibland används morse eller andra ljudkoder.

Ytterligare en indikation för att spioner är inblandade är att en av få nummerstationer, så kallas de, som har identifierats är placerad i den brittiska enklaven Akrotiri på Cypern. Enklaven är ett tillhåll för Royal Air Force och MI6 antas sköta nummerutsändningen. Då stationens signaturmelodi är The Lincolnshire Poacher, kallades den just så. Eller kallades - sändningarna upphörde abrupt för ett par år sedan.

En uppsjö exempel på hur det kan låta på nummerstationer hittar du här. Vill du hellre spisa nummer på cd så kan du köpa boxen The Conet Project med stationsprover som Irdial Discs gav ut 1997 - den finns även gratis på Soundcloud.

En utmärkt introduktion till fenomenet är detta BBC-radioprogram.

Blodets Meridian (Bok, 1985)

Vad gör en Cormac McCarthy-roman i Kartrummet? Tänkte att titlarna på de flesta romaner han skrivit har anknytning till geografi. Blodets Meridian. Vägen. No Country for Old Men och sviten Gränstrilogin.

Den först nämnda är den hittills enda jag läst med honom. Berättelsen tilldrar sig vid en strid ström av platser (geografi!), i huvudsak vid den amerikansk-mexikanska gränsen. Huvudpersonen ynglingen ingår i en grupp soldater som vid 1800-talets mitt far land och rike runt och hänfaller till krigsbrott.

Harold Bloom, literaturkritikernas nestor, rankar honom som en av de fyra främsta amerikanska författarna. Den slutgiltiga westernromanen har Blodets Meridian kallats. Författaren finns med i nobelprissnacket och har hyllats i alla möjliga sammanhang.

Karln kan skriva - inte tu tal om saken. Blodets Meridian är en höjdarbok. Läs den.

En mycket roande bieffekt under läsningen är alla bilder som dyker upp i min hjärna. Inte bilder av själva handlingen, utan bilder av de fyrtiotalistkulturtanter och -farbröder som vid sina bokcirklar runt om i landet satt tänderna i detta tämligen nyöversatta alster. Visst stöter alla bokälskare på våld genom åren, men Blodets Meridian är något utöver det vanliga. Tro mig. Till och med undertecknad som i egenskap av skräckfilmsentusiast sett onämnbara våldshandlingar på tv, video och bio tycker att McCarthy flera gånger tangerar gränsen till det tryckbara. Bokens olika antagonistgrupper skändar, torterar och dödar varandra på så intrikata och sadistiska sätt att till och med Hin håle själv lär chockas av metoderna. Döende, gamla, barn och spädbarn får sin släng av sleven. Karln lyckas till och med klämma in en gnutta koprofagi.

När vissa riktigt makabra rockband eller filmer lanseras kan det bli tämligen turbulent. De får klä skott för både det ena och det andra. Varför det inte blir några kvällstidningsrubriker av Blodets Meridian - som är värst i klassen - kan man undra.

Röde Orm (Bok, 1941)

Förr eller senare skall man läsa den här, sägs det. En svensk klassiker. Framröstad som den tredje bästa svenska boken nånsin i en undersökning strax innan millenieskiftet. Antar att folkpartiet skulle tatt med den här i sin litteraturkanon de grunnade på att ta fram om för några år sen.

Hur förhåller det sig nu då; skall man läsa den?

Man kan läsa ett stycke ur den, i en antologi tex. Det räcker. Boken är kanske mest berömd för Frans G Bengtssons avoga inställning till verbformer där plural inte markeras. Dessa verb tillsammans med hans fulländade formuleringsförmåga och persongalleri gör att stycken av boken blir riktigt njutbara.

Så här låter det tex när en biskop talar om för huvudpersonen Orm att två friare fajtats om hans fästmö i en klosterträdgård hon är fången i.

- Det är illa att ställa till dylikt invid ett nunnekloster, ty därav kunna de fromma systrarnas själar taga allvarlig skada. Men det är sant att hos henne kommer sig sådant mera av tanklöshet än av ond vilja.
- Dogo båda? frågade Orm.
- De kommo sig, fast deras sår voro svåra, sade biskopen.

Varför behöver man då inte läsa hela boken? Frans G var sannerligen ingen mästare på storys, om du frågar mig. Han har mest staplat dramatiska och i bland dråpliga episoder på varandra. En banal road movie till sjöss kan man kalla den. Skall jag vara ärlig orkade jag bara läsa första delen "Sjöfarare i västerled". Del två; "Hemma och i österled" får vara.

Tur för författaren att han inte lever i dessa dagar. Hans romanfigurer kallar nämligen profeten Mohammed både det ena och det andra - fatwarisken hade varit stor.

Yanggakdo international hotel

Den nordkoreanska regimen invigde 1995 ett 47-våningars 1000-rumshotel: Yanggakdo international hotel. Äntligen fanns ett enormt utrymme på en isolerad ö i Taedongfloden i vilket man kunde ha koll på turister från den mycket suspekta omvärlden! I och med att alla, jo: alla, utländska besökare inhyses här stöter man ideligen på just detta hotell i alla nordkoreaskildringar gjorda av icke-nordkoreaner.

Man kan redan klassificera bygget som mytomspunnet och nog är det höljt i mystik. Kriminalromaner har utspelat sig där. Hissen stannar inte på plan 5. Nordkoreansk arbetskraft hålls borta och bemanningsföretag från enda vännen Kina anlitas.

Gjorde häromdan ett riktigt fynd på youtube. Någon hotellgäst har lyckats slanga ner den 17 minuter långa film som loopas i hotellrummens tv-apparater när den statliga tv-kanalen har sändningsuppehåll. Det rör sig om en kitschig informationsfilm om Yanggakdo. Här har du den!

Tveklöst ett oumbärligt stycke media för den som har minsta intresse för det hermetiskt slutna riket.

Almaty

I dag tvålade Sverige till Finland så det sjöng om det i bandy-vm:s öppningsmatch. Brödrafolket kränktes med 12 baljor mot 0.

Nog om resultat. Låt oss i stället titta närmare på värdstaden Almaty. Från min barndoms sessioner med atlas kommer jag ihåg den som Alma Ata - betydligt mer fantasieggande än dagens namn. Bägge refererar hursomhelst till äpple. Enda gången jag minns att staden tidigare hamnat i globalt mediafokus var väl '97 då Kazakstans fullkomligt oberäknelige president Nazarbajev av dunkla orsaker beslutade att Almaty skulle tas i från huvudstadsskapet till förmån för den långt mindre staden Astana. Den senare har blivit berömd för alla futuristiska skrytbyggen presidenten spenderat miljarder och åter miljarder på.

Vanvettiga härskare är dessvärre ett problem regionen dras med. Det finns otaliga berättelser om ledarna i tex Kalmuckien (rysk delrepublik) och Turkmenistan, och deras vanstyre och personkult.

Hur är det då i Almaty? Den är någon sorts vintersportmetropol, men kritiker befarar att problemen med bedrövliga publiksiffror och undermålig is från fjolårets VM i ryska Kazan skall upprepas.

Vad finns där mer då? Man har ju det magnifika utkiksberget, håll i er nu fonetikvänner, Kök Töbe. På Kök Töbes stigar finns för övrigt en staty rest. Gissa vad den föreställer: a) Presidenten x) Lenin 2) The Beatles.

Rätt svar är 2).

Någonstans känns det logiskt att Borat är just Kazak.

Vore fantastiskt trevligt att nångång få åka dit!