Västerlånggatan 27

Befann mig häromdan på den på många sätt vedervärdiga gatan Västerlånggatan i Gamla Stan, Stockholm. Har du inte varit där kan jag upplysa om att det är promenadgatan nummer ett på den lilla malmen. Anhopningen av turister har lett till att gatan är sprängfylld av krimskramsbutiker och turistfällehak - den har blivit som en infekterad tunntarm i en annars mysig stadsdel.

Men på fasaden på nummer 27 fick jag syn på ett objekt som fick mig att gå i spinn! Där fanns en sten som markerade gränsen mellan landskapen Uppland och Södermanland. Har missat den trots att jag passerat platsen åtskilliga gånger. Som gränsfantast blev det naturligtvis fotografering samt ett par krumsprång över den imaginära linjen.

En gränsfantast vet ju vidare att krumsprången var helt förgäves - stenen var ju uppenbarligen några sekel gammal. Numera befinner sig den imaginära linjen som markerar den uppländsk-sörmländska gränsen i vattnet norr om ön...eller var det söder om?

Var tvungen att konsultera internätet vid hemkomst. Hittade en artikel av stockholmskonnesören Lars Epstein där vi inte bara lär oss att stenen är från 1680-talet och att den vid artikelförfattandet hotas av söndervittring (sedan dess har den fått plåtkeps och fräschats upp). Vi får även veta att "landskapsgränsen anses sedan slutet av 1600-talet gå genom Gamla stan. Innan dess gick den söder om Södermalm (Nationalencyklopedin). Men det finns olika uppfattningar om hur den gått och går."

Förvirringen är alltså total.

Vi kan väl låta hemsidan Stockholmskällan, som är en utbildningssida i regi av Stockholms stad, få sista ordet: "tavlan på Västerlånggatan i Gamla stan markerar en gräns mellan Uppland och Södermanland, men sedan 1600-talet går landskapsgränsen längs Slussen."

Världen i Kartan (bok, 2008)

Barnbok om kartor. Fokus ligger på historia. De sydkoreanska skaparna, Kim Hyangkeum och Choi Sukhee, börjar i jägar- och samlarsmahället och visar vilka behov som drivit på utvecklingen av kartor genom tiderna.

Rent berättarmässigt kan man nog kategorisera verket som en trevlig begatell. Stora behållningen är bilderna som är tämligen vackra.

Nu tillhör inte jag den gren inom geografinörderiet som går igång på historiska kartor, men om du gör det skall du skaffa denna bok vare sig du har småbarn eller ej. Du kommer nämligen hitta en hel del av den varan.

Läste den tillsammans med min femåriga dotter. Jag frågade henne vad hon tyckte om boken,

"Bra", sa hon.

Utomsvenskt svenskt del 3: Runö

Många svenskar tror ju att det finns gott om människor i Finland som lärt sig svenska exeptionellt bra - de har ingen susning (eller åtminståne endast en vag uppfattning) om att svenska faktiskt är modersmålet för hundratusentals finnar.

En sådan kunskapslucka skall man ju faktiskt skämmas över.

Jag var väl runt tjugo när jag insåg att jag själv hade en rejäl kunskapslucka om svenskans utbredning - skammen blev påtaglig. Missen rörde estlandssvenskarna. Trots att jag haft en lärare i grundskolan som var estlandssvensk med ett ytterst svenskklingande namn så hade jag inte kunnat koppla. Trots att densamme sagt att han var född i Estland så kunde jag, av samma dunkla skäl som ovan nämnda svenskar, inte förstå att det fanns en stor grupp i ett annat land som i generation efter generation haft svenska som förstaspråk.


När poletten sent om sider trillade ner blev fascinationen inte bara lika stor, utan större än vad okunnigheten tidigare varit. Estlandssvenskarnas leverne och öden fängslar mig djupt. En sommar reste jag till och med runt i det som tidigare var Estlandssverige. Tidigare säger jag - det existerar nämligen inte längre.

Under minst åtta århundrarden levde de svensktalande esterna utmed kusten och på några öar. Som mest utgjorde gruppen nästan 10 % av Estlands befolkning. Under andra världskriget flydde med enstaka undantag alla 8 000 estlandssvenskar till Sverige. Bygderna omvandlades sedan i Sovjetisk regi till diverse militärinrättningar

Lokala skillnader fanns naturligtvis mellan de olika samhällena. Den för en geografivän mest intressanta bosättningen var den på minimala ön Runö. Ön ligger mitt i Rigabuktens mynning, ett rejält stycke från övriga språkfränder. Månghundraårig isolering ledde till en mycket särpräglad kultur och en dialekt som var svårbegriplig, t.o.m. för övriga estlandssvenskar.

En introduktion till ön kan vara Sven Jerrings drygt sjuttio år gamla reportage från ön, som finns i SR:s nätarkiv. Bered dig dock på oproportionerligt mycket psalmsång, samt en intervju med ett patologiskt fåordigt gossebarn.

Den välgjorda nätsidan Den andra stranden har en avdelning om Runö. Flera gamla dialektprov finns där - bla avslöjar en äldre gentleman hur man bränner tjära på Runö. Ett rikt bildmaterial hittar du också där.

Nu är Runökulturen som sagt ett minne blott.

The Mecca Diaries (kortfilm, 2011)

En del reseskildringar är minutiöst planerade, påkostade, genomarbetade och digra. Naturligtvis leder inte detta alltid till kvalité. Då och då stöter man på korta lågbudgetskildringar, ibland improviserade som gör en alldeles hänförd.

Klickar man runt på nätsidan Vice guide to travels stöter man garanterat förr eller senare på en sådan skildring. (Sidan drivs av den genialt bra reportagetidningen Vice).

Jag följer dem på facebook och får titt som tätt tips om deras produktioner. Klickade i går på deras filmtips The Mecca Diaries. Filmen är bara någon kvart lång. Den billiga kameran hålls av Suroosh Alvi, medarbetare på Vice. Han följde i fjol med sina pakistanska föräldrar på Hajj, den muslimska pilgrimsresan till Mekka i Saudiarabien. Det fanns inga planer på att dokumentera någonting, men i sista stund tänkte han att va fan, och tog med sig en kamera som låg och skräpade på kontoret.

Resultatet blev en fantastisk inifrånskildring från staden som bara är öppen för muslimer. Med endast skakiga bilder och fängslande berättarröst är man där i en kvart. Han disponerar de få minutrarna optimalt och jag lär mig mer om Hajj och Mekka än under hela skolgången.

Jo, visst är filmen översiktlig, men i en timma efteråt ligger jag och klickar mig runt på nätet och studerar helgedomen Kaba (hittade bla sällsynt filmsnutt inifrån densamma), besöker muslimska brödraskapets hemsida och bestämmer mig för att en gång för alla sätta tänderna i att-läsa-boken Islam av Karen Armstrong.

Ta en cybertrip till Mekka, vetja!