Exil i högarktis

Vad händer per automatik när civilisationen når en grupp människor från en sk ursprungsbefolkning? Jo, förfallet börjar. Tidigt femtiotal hade det börja barka dithän i den kanadensiska inuitbyn Inukjuak vid Hudson's Bays östra kust. Födotillgången tröt och socialbidragsberoendet var utbrett.

Kanadas regering kom då med ett erbjudande som, enligt regeringen själv, ett antal familjer inte kunde motstå. Uppe i norr fanns några obebodda öar med fantastiska jaktmöjligheter. Regeringen ställde upp med transport och förnödenheter - man ville ju värna om de svaga i samhället. Var man missnöjd efter två år skulle transport tillbaka ombesörjas. Nemas problemas!

I augusti 1953 hoppade åtta familjer på kustbevakningens fartyg. Resan visade sig bli lång. Riktigt lång - 200 mil. Och den trettio år långa misären började redan på båten. Där fick familjerna reda på att de skulle delas upp i två grupper. En skulle placeras på en plats kallad Grise Fiord på Ellesmere Island, den andra skulle hamna i Resolute på Corwallis Island.

Vad inuiterna inte visste var att deras framtida hem låg på sådana nordliga breddgrader att knappt några folk, någonstans i världen, uthärdade. De enorma öarna var nästan sterila. Vintertid kunde kvicksilvret leta sig nedåt 60 grader celsius. Sex månader på raken råder totalt mörker. Därefter dagsljus i sex månader. Ekosystemet, som främst var förpassat till vattnet, var helt främmande - så deras jaktkunskaper var tämligen oanvändbara. Dessutom var den medskickade provianten otillräcklig

Efter två år var det inget snack om saken - familjerna ville hem. Visst, sa regeringen, bara ni betalar för er så skjutsar vi hem er. Vi har aldrig sagt någonting om gratis hemresa. Ingen hade naturligtvis råd - familjerna var fångade i helvetet.

Intill samhällena fanns flygbaser. Kontakt mellan dessa världar var strängt förbjuden, utom vid flygbasens bar, vilket ledde till att alkoholismen spreds som pesten.

Kampen för att få återvända fortsatte, och efter trettio år gick till slut regeringen med på att skjutsa tillbaka de som ville till Inukjuak. Några familjer blev av olika skäl kvar.

De återvändande bildade gruppen High Arctic Exiles, som krävde ekonomisk kompensation från staten samt en ursäkt. Gruppen hävdade att de mer eller mindre blivit dittvingade. Under femtiotalet gjorde fler länder anspråk på de militärt strategiskt viktiga högarktiska öarna. High Arcitic Exiles menade att staten behövde ha några bofasta kanadensare på de karga öarna för att få första tjing på dem - vilket uppenbarligen funkade.

Under nittiotalet betalade regeringen motvilligt ut en slant till familjerna, men någon ursäkt kunde de då rakt inte ge - flytten hade ju gjorts av humanitära skäl.

Först efter ytterligare ett drygt decennium, i fjol, kom den officiella ursäkten.

Det har gjorts ett antal filmer och böcker om detta mörka parti i Kanadas historia. För en snabb sammanfattning kolla gärna in detta klipp. För en längre introduktion så rekommenderas denna lysande P1-dokumentär.

Tjernobyl - dagbok från spökstaden (bok, 2006)

I dagarna är det 25 år sedan det small i Tjernobyl, och ingenting blev sig likt. Eller, det visade sig att det blev sig ganska likt. För ett par månader sedan small det i det japanska kärnkraftverket Fukushima. I skrivande stund är ett stort område evakuerat och ingen vet riktigt hur det sargade verket kommer att bete sig.

Men det är en annan historia.

För fem år sedan, vid tjernobylolyckans 20-årsdag, gav bokförlaget Max Ström ut Elena Filatovas bildreportage i bokform, Tjernobyl - dagbok från spökstaden. Filatova driver hemsidan elenafilatova.com. På denna sida publicerar hon bilder och texter från sina åtskilliga motorcykelresor i den s.k. förbjudna zonen. Hon har tillbringat mycket tid med att dokumentera den hastigt utrymda staden Pripjat, till vilken reportrar från hela världen strömmat i dagarna. Men Filatova beger sig även ut på småvägar i hela regionen och hamnar i diverse småbyar (vissa delvis bebodda) och allehanda övergivna anläggningar. Zonen täcker inte bara ukrainsk mark, utan även vitrysk dito. Hon hojar runt en del på denna sidan gränsen.

Regionen är helt unik, bilderna är makalösa och svåra att ta in. Boken verkar dessvärre vara utgången, men glutta för all del på hemsidan, så här i "tjernobyltider".

Strange maps (blogg, 2006-)

Att läsa en karta är som att läsa poesi. Strange maps är en otroligt underhållande och lärorik blogg om kartor. Udda kartor.

Så här skriver upphovsmannen, Frank Jakobs, i det första inlägget från september 2006 om sitt projekt:

I like maps. I like weird maps, the kind you won’t find in a regular atlas. Maps of countries that never existed – or never will exist. I’ve given up on categorizing the maps I’ve collected so far – irredentism, alternate history,… – and decided to just be a little less anal. So, just for fun, here are the weirdest maps I found on the internet.

Han publicerar inte bara kartor rakt upp och ner, utan kåserar underhållande och initierat runt varje karta.

På bilden ser du ett exempel på vad man kan hitta i bloggen: en karta över skolor i Tyskland som fortfarande bär namn efter nazister.

Jacobs publicerar även inskickade bidrag. Bla annat foton på moln som ser ut som länder, företagslogotyper med finurliga kartanknytningar och urspårade antika kartor.

Han är oerhört produktiv och jag gläds åt att jag fortfarande har hundratals inlägg kvar att utforska.

Här hittar du den, en av världens bästa bloggar!

(Detta inlägg har tidigare publicerats i systerbloggen Eclecticum)

Pyongyang - a journey in North Korea (bok, 2005)

Ibland blir man galen av att inte veta. Tex: finns det liv på andra planeter? Om det nu finns – hur är de, utomjordingarna? Frågan har ett svar, men för närvarande har vi människor inte en susning? Frustrerande är bara förnamnet.

Problemet kan emellertid kringgås. I fjärran östern finns en plats där förhållandena är så pass skilda från övrigt jordeliv att den kan anses fungera som en simulator för en civilisation på en avlägsen planet.

Guy Delisles Pyongyang - a journey in North Korea är en oerhört lyckad skildring av denna plats.

Nordkorea är världens mest bisarra land. Författaren Christopher Hitchens, som skrivit en George Orwell- biografi och besökt landet, menar att landets ledare skapat en stat överträffar mardrömsregimen i orwellklassikern 1984. Och då räknas Hitchens som vänster.

Delisle är en kanadensisk tecknare/animatör som får ett kontrakt på Nordkoreas (enda) studio för tecknad film. Han skildrar sina månader i huvudstaden i ord och bild i denna bok.

Liksom precis alla utlänningar inkvarteras Delisle på hotellet Yanggakdo på en ö i centrala Pyongyang. Denna plats är således utgångspunkten för i princip alla reportage om Nordkorea som finns att tillgå utanför landets gränser.

Illustrationerna är enkla och fenomenala. Historien puttrar av humor samtidigt som han lyckas förmedla hur horribelt hela fenomenet Nordkorea är.

Bl.a. får vi ta del av när hans guide (obligatorisk för alla utlänningar i Nordkorea) tar med honom till ett gigantiskt museum (landets enda motorväg går mellan Pyongyang och detta museum). Det allra heligaste bland utställningarna är ett rum med en skala 1:1-vaxdocka föreställande Kim Jong-Il. Den är placerad i ett rum med alplandskapfondvägg, och som man minsann inte bara stövlar in i. Guiden rättar till Delisles skjorta och anbefaller en stunds tystnad innan man skrider in i rummet och genomför den obligatoriska, långa, bugningen framför landsfadern. Delisle har stora problem med att dölja att han håller på att bryta i hop av garv. Bakom honom finns ett gäng bugande, tårögda, soldater.

Personkulten är fulländad och befolkningen är in absurdum förd bakom ljuset.

Riktigt läskigt blir det när han frågar sin tolk varför han aldrig sett en handikappad människa under sin vistelse.

Svar (ett gravallvarligt sådant): There are none... we're a very homogenous nation. All North Koreans are born strong, intelligent and healthy.

Punkt.

Man ryser.

Läs.

(Detta inlägg har tidigare publicerats i vilande systerbloggen Eclecticum)

Dildo

När man som barn gjorde sina första bilresor till Stockholm med familjen hade den tjugofem mil långa turen på monoton motorväg inte mycket annat att erbjuda än tristess. Ett par glädjeämnen i form av ett par skyltar kunde man emellertid se fram emot. Trosa och Fittja har blivit ett par klassiker bland söder ifrån kommande resenärer.

Folk som färdas på väg 80 i Newfoundland, Kanada, garvar ännu mer. Där passerar man nämnligen skylten som visar avstickaren in till det lilla samhället Dildo.

Jo stället heter faktiskt så.

Vill du se har det ser ut i Dildo kan du tillexempel klicka här.

Öar, del 1: Sable Island

Öar är något som kan fascinera så att svindel framkallas. Termen nesofil beskriver en person som inte kan få nog av att besöka och, framför allt, studera öar. Kartrummet inleder härmed en liten nesofiliserie.

Sable Island är först ut. Ön är egentligen en enda lång sandstrand, 42 km lång och ruskigt smal - 1,5 kilometer på bredaste stället. Från ovan ser sen ut som en anorektisk näbbgädda, eller kanske en sabel. Öns namn har emellertid inget med huggvapnet att göra - sable betyder sand på franska. Sable Islands form är nog för att trigga en nesofil, men det finns en hel del som gör den unik.

Ön behagar sticka upp på en bra bit ut i Atlanten, 16 mil från kanadensiska Nova Scotia -verkligen mitt ute i tomma intet. Detta har lett till att horder av sjömän blivit paffa när deras skutor förvandlats till kaffeved mot de djävulska grund som omger ön. Atlantens egen kykogård har den kallats.

Förvånande nog hyser den skralt gräsbevuxna sanddynen några hundra landlevande däggdjur av det större slaget: hästar. De lär ha blivit dumpade på ön under 1700-talet. Sedan 1960-talet har de varit skyddade från all mänsklig kontakt i och med att ön då blev naturreservat.

Under eran då yrket fyrvaktare existerade bodde sådana kontinuerligt på ön. Förutom sina familjer hade de även ett ofta utryckande livräddarlag stationerade där.

Fyrvaktaren blev överflödig för länge sedan och under senare år har även livräddarna bortrationaliserats. Men civlisationen upprätthålls på Sable Island: ett halvt dussin meteorologer är stationerade där ute. I kyrkogården.

Tågresan (tv-serie, 2009)

Att åka tåg har flera tjusningar. Rytmen. Landskapen utanför fönstren. Medpassagerarna, om vilkas livshistoria man kan fantisera i evighet.

Det senare har fängslat den holländske filmaren Rob Hof. Hof och hans son gjorde ett antal tågresor i länder världen över. De sökte upp slumpmässiga resenärer i vagnarna, började samtala med dem och lät kameran gå. I vissa fall hoppade de av tåget tillsammans med resenären, tillbringade några dagar med densamme vid resmålet, filmade, och reste vidare.

Hofarna hänger med en australiensisk sikh, en turkisk tjej med konstiga kläder (för att revoltera mot sin auktoritäre far), en nationalistisk advokat i Moskva och åtskilliga andra vanliga och ovanliga människor i Sydafrika, Chile med mera, med mera.

Programidén är en av de bättre jag stött på och resultatet blir helt fantastiskt. Just nu rullar den i Kunskapskanalen.

Rekommenderas!