Gränsfeber (bok, 2009)

Rolf Palmberg är en finlandssvensk geografientusiast. Vi i branschen klickar titt som tätt in på hans hemsidor om trepunkter, enklaver och udda gränsdragningar (länkar hittar du på www.vasa.abo.fi/users/rpalmber).

Palmberg är även upphovsman till ett antal böcker. Har just betat av Gränsfeber.

I boken får vi ta del av ett antal trepunktsexpeditioner Palmberg gjort i Europa tillsammans med likasinnade han stött på på nätet.

En trepunkt är en plats där tre (i detta fall) länders gränser strålar samman. Palmberg och hans nyfunna vänner känner en oemotståndlig attraktion gentemot dessa platser, så de åker dit, dansar, i de fall detta är möjligt, en ringdans runt punkten (som ofta utgörs av ett monument) och fotograferar för glatta livet.

Som gränsentusiast förstår jag fullt ut varför man beter sig på detta vis vid denna typ av platser, och köper även att man lägger stora mängder tid och pengar på dylika utflykter. Som utomstående antar jag att detta dokument är fullständigt obegripligt och sövande ointressant. Men som sagt: har man än gång bekänt sig till kartofilin är boken en text man med stor behållning sträckläser.

Något jag saknar är några fler djupare personporträtt. Blått ett par av expeditionens deltagare får berätta om sina tidigare geografiäventyr - och hur intresset väckts. Ett par sådana till hade skänkt lite mer hjärta till verket. Får man önska en sak till hade det varit trevligt om kartritandet överlåtits till en professionell illustratör.

Läs hursomhelst boken och njut av det generösa bildmaterialet!

Taiwans olympiska flagga

Dags för en massiv, internationell idrottstävling: friidrotts-VM i Daegu, Sydkorea. Den typen av evenemang har genom årens lopp gett upphov till en del snurrigheter på flaggfronten.

På trettiotalet insåg Haiti och Lichtenstein efter år av förvirring att de var tvungna att agera. Fram till 1937 var deras flaggor nämligen identiska, vilket på en olympisk idrottsarena visade sig vara synnerligen opraktiskt. Det blev Lichtenstein som till slut frivilligt smyckade sin flagga med en liten krona uppe till vänster.

Kina kan ju som bekant inte leva med att det utanför deras kust finns en ö som kallar sig Republiken Kina, eller Taiwan i dagligt tal. Under sjuttiotalet blev måttet rågat för Kinas mäktiga olympiska kommitté, som slog näven i schweizbaserade internationella olympiska kommittens skrivbord och krävade att Taiwan skulle sluta kalla sig något med "Kina" och byta ut flagga samt nationalsång i framtida tävlingar.

Kina lyckades tydligen skrämma skiten ur IOK som 1979 meddelade Taiwan att Kinas önskemål skulle tillmötesgås. Taiwan (som helst inte vill kalla sig så) blev topp tunnor rasande, viftade med IOK:s stadgar och försökte dra affären till domstom. Vinter- och sommarspelen 1980 bojkottades.

Av någon anledning knöt emellertid Taiwan näven i fickan och svalde sin stolthet. Till 1984 års spel hade de på punkt efter punkt tillmötesgått Kina. Det nya namnet och symbolerna började samtidigt användas i många andra internationella sammanhang. Som VM-tävlingar

Till världens ände med Billy Connolly (tv-serie, 2009)

De bästa reseprogramen hittar man på Kunskapskanalen, och nu rullar de igång en reprisvända av några utmärkta dito. Det rör sig om en del av världen som jag håller för den kanske mest fascinerande. Norra Kanada.

Ciceron är den bullrige, skotske skådespelaren och komikern Billy Connoly. Det kan ta något program innan man vänjer sig vid hans stil, men såsmåningom tycker åtminståne jag att han utför sitt extraknäck på ett mycket väl godkänt sätt.

Connolly startar sin mastodontresa i Nova Scotia och rör sig med en uppsjö färdmedel (inklusive apostlahästarna) i en vid båge motsols över kontinenten tills han når Vancouver. Han stöter på inuiter, guldgrävare, skogshuggare, turister och många andra. En mängd historiska platser betas av och vi får en historialektion som heter duga.

Den här ska du se!

Fläsket

Ett kartfreak har oftast inga problem att få tiden att gå när han/hon väntar på kollektivfärdmedel vid en hållplats. All lokaltrafik värd namnet anslår nämligen informativa kartor vid dessa platser. Så medan medresenärerna bläddrar i gratistidningar eller fäpplar med smartphoneappar står kartfreaket med ryggen mot gatan eller rälsen och gapar mot zon- eller linjekartor. Ofta noterar vi i sista sekunden att vårt färdmedel är på väg att avgå och kastar oss in genom dörrarna som håller på att glida igen.

Upptäckterna man kan göra under dessa kartstudier är många. Bl a hysteriskt roliga namn. Det i särklass roligaste namnet på SL:s zonkarta över södra Stockholm är Fläsket.

Fläsket är en liten holme utanför Bredäng.

Fläsket - det är ju jätteroligt!

Burma Chronicles (Bok, 2008)

Guy Delisle är en kanadensisk serieskapare som av olika anledingar hamnar på udda platser under längre perioder. Han dokumenterar vistelsen och ger ut den i seriebokform.

Skrev nyligen om hans enastående bok Pyongyang som skildrar hans månader i Nordkorea.

Den här gången har han följt med sin fru till Burma (eller Myanmar som juntan envisas med att kalla sitt land). Fru Delisle knegar på Läkare utan gränser, så Herr Delisles roll blir att vara hemmapappa med deras ettårige son. Då de har hushållsnära tjänster utan extra kostnad hinner han med att färdigställa sin barnbok.

Pyongyang sträckläste jag. Burma Chronicles känns tråkigt nog en smula seg. Visst blir det några enstaka utsvävningar, men då han är hemmapappa blir det lite väl mycket fokus på vardagslivet i kvarteret och utlänningsklubbarna.

Dessutom känns Burma lite som en dussindiktatur - all oppostition krossas hämningslöst men den finns likväl. Utlänningar kan röra sig relativt obehindrat. Nordkorea däremot är en skapelse bortom det fattbara, således klart tacksammare att skildra.

Är du fascinerad av Bortre Orienten och/eller hjälporganisationer kan Burma Chronicles kanske ha sina poänger. Annars skippar du den här och läser Pyongyang.

Nothing to envy (bok, 2009)

Att hitta en oberoende ögonvittnesskildring inifrån Nordkorea av en västerländsk journalist är inte bara svårt- det är omöjligt. Någon sådan existerar nämligen inte. Officiellt heter det att man är i krig och vill inte riskera spionage. Övervakningen är total, så om någon journalist letar sig in i landet på egen hand skulle det utan tvekan leda till avrättning.

Skildringar av utlänningar inifrån landet finns det gott om, men alla visar samma sak. Nämligen den rutt alla slussas längs med av de alltid närvarande statliga guiderna. Skyltfönstret Pyongyang lämnas endast i bussar som kör en till väl valda monument. Även om dessa skildringar alltid är häpnadsväckande blir man galen efter att ha tagit del av ett antal sådana: hur är det egentligen i landet?

Det finns en handfull vittnesmål av avhoppare- Nothing to envy av Barbara Demick är en relativt ny som kom i svensk översättning i år. Demick presenterar resultatet av intervjuer med sex flyktingar från staden Chongjin.

Regimen hävdar ju att man är ett demokratiskt, öppet och tolerant samhälle. Den regimvänliga sidan naenara.com.kp skriver bla att

All the citizens who have reached 17 years of age have the right to elect and to be elected, irrespective of sex, race, occupation, length of residence, property status, education, party affiliation, political views and religion. They also have freedom of speech, the press, assembly, demonstration and association, freedom of religious beliefs and they are entitled to submit complaints and petitions.

Att nordkoreanerna i själva verket lever i ett totalitärt mardrömsland visas i boken med hjälp av förstahandsinformation. Bla berättar en av huvudpersonerna om hur hennes man vid ett tillfälle tas in på långa förhör av polisen. Anledningen var ett uttalande under en tv-kväll med grannarna. Under ett inslag som visade hur framgångsrikt landet är på att producera gummistövlar brister maken ut: Ha! Hur kommer det sig att mina barn inte har några gummistövlar när det finns så gott om dem?

Att tala fritt ur hjärtat är livsfarligt. Överallt.

Två av huvudpersonerna är ett ungt ogift par - båda flyr oberoende av varandra, ovetandes om att den andra haft flyktplaner. Att yppa sina tankar för pojk-/flickvän är förenat med livsfara.

Kapitlen om vardagslunken i vad regimen påstår är ett fungerande demokratiskt samhälle är makalös och välskriven läsning. Under nittiotalet när biståndet från Kina och Ryssland uteblir kollapsar samtliga samhällsfunktioner, utom möjligen armén. Ledningen behåller sitt grepp. Svält uppstår. Denna ohyggliga period upptar naturligtvis störst del i boken då den triggar huvudpersonerna att hoppa av.

Avslutningsvis får vi följa de sex intervjuobjekten i Sydkorea, som nästan alla avhoppare hamnar i. Att komma till rätta i världens trettonde största ekonomi är sannerligen en kamp för en nordkorean.

Nothing to envy är en bok som är omöjlig att lägga i från sig. Den innehåller så mycket drama, förstklassiga miljöbeskrivningar och ett makalöst persongalleri att man undrar varför man alls skall läsa skönlitteratur.

Rekommenderas!