Vikingarna fängslar mig. De stack i väg i sina båtar till andra länder - vad mer kan en kart-/ rese-/ geografinörd begära? Hisnande historier uppstod varhelst långbåtarna och knarrarna lade till. Kan man tro.När jag i egenskap av ovanstående läser The Hammer and the Cross, som är en sammanfattningen av eran, får jag bekräftat det jag redan vet. Vikingarnas äventyr på brittiska öarna och nere på kontinenten är rätt tradiga. De ville bara döda och stjäla. När de väl lyckades lägga vantarna på ett stycke land, ta Normandie tex, så assimilerades de ögonaböj och har således inte lämnat något bestående avtryck i historien. Bortsett från några geografiska namn på sin höjd.
Äventyren i Nordatlanten är däremot en del av vikingatiden som alltid fängslar nåt så djävulskt! De seglade rakt ut i mörkret! Och hittade land! Och deras ättlingar bor där än i dag! Ytterligare ett fall där verkligheten överträffar dikten. Historien om den svenske Ingmar som företog en regelrätt upptäcktsresa till Kaukasus, och därbortom, är också ett (av få) exempel på häpnadsväckande utomatlantiska vikingaäventyr.
Således är det upptäcktsresekapitlen i boken som jag läser med behållning. En riktigt vass skribent kunde naturligtvis även ha fångat mitt intresse även i övriga kapitel, men jag kan dessvärre inte räkna Robert Ferguson som en dito. Han är för torr och stundtals svämmar texten över av namn och årtal som bara gör texten plottrig. Att han gett boken undertiteln A new history of the vikings är en gåta.
Köp den inte. Låna den på bibblan och läs kapitlen om Atlanten och Ingmar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar