Geografi och musik, del 2: Great British Bands

Pello är en londonbaserd konstnär som helst håller sig till musikteman. Ett av hans verk har hamnat i toppen på min önskelista, Great British Bands: en makalöst vacker storbrittanienkarta. Kartan utgörs av bandnamn, placerade där banden bildades. Låt vara att ett och annat undermåligt band letat sig in på kartan, men de kan man lätt ha överseende med.

Trots att jag är emot hela reklamväsendet vill jag härmed uppmana alla vänner av geografi och musik att gå in på pello.co.uk och köpa ett tryck för inramning och upphängning över finsoffan. 32 pund går den loss på.

Svenska flaggan-look-a-likes del 6: finlandssvenskarnas flagga

Se där, Skånes flagga! Tänker du nu.

Ja och nej, säger jag. Reser du runt i de finska kustlandskapen kan du se den här på en hel del stänger.

Det är nämligen den inofficiella flaggan för de svensktalande i Finland.

Bir Tawil

Det finns egentligen endast en plats på jordens landyta som ingen nation överhuvudtaget gör anspråk på. Det är ett 2000 kvadratkilometer stort område på gränsen mellan Egypten och Sudan. Bir Tawil kallas det.

Området skiljer sig inte alls från omgivningen - sterilt, torrt och obebott, så hur kommer det sig att ingen vill ha just Bir Tawil?

Det hänger samman med britterna och deras linjaler.

År 1899 lade kolonisatörernas lantmätare upp sina ritdon på kartan och drog ett spikrakt streck längs med 22:a breddgraden. En utmärkt sträckning för den egyptisk-sudanesiska gränsen! tyckte man. Tre år senare ändrade kolonisatörerna sig. Befolkningen i Halaibtriangeln intill Röda Havet hade nämligen starka band till sudandelen av den brittiska administrationen. Därför knixade man till gränsslutet så att Halaibbefolkningen kom att styras från Khartoum i stället för från Kairo. Ett område - Bir Tawil - hamnade under 22:a breddgraden,

När länderna senare blev självständiga var den strategiskt viktiga Halaibtriangeln hett eftertraktad av både Egypten och Sudan. Egypten menade att 22:a breddgraden-gränsen var den ursprungliga och korrekta. Sudan hävdade naturligtvis att knixvarinten var den rätta. Konsekvensen av ländernas krav blev att Bir Tawil hamnade utanför bägge intresseområden.

Denna låsta och unika situation råder än i dag.

I Bir Tawil finns som sagt ingenting, bortsett från några däckspår som kan beskådas på googlesightseeing.coms satelitfotosida.

Gagauzien

När vi kartskådare beger oss ut i atlas på jakt efter riktiga rariteter är ofta forna Sovjetunionen att säkert kort. På sina ställen är gränserna så mosaikartade, och folkgrupperna så kringkastade att man verkligen måste kavla upp ärmarna för att försöka få rätsida på begreppen.

Innan man tar sig an den hopplösa kaukasusregionen, eller själva Rysslands inre autonoma och halvautonoma provinser kan man värma upp med Moldavien. Har redan skrivit om det separatistiska Transnistrien, som de jure är en moldavisk provins, de facto sköter sig helt själv

Betydligt mindre väsen av sig gör den lilla republiken Gagauzien, som i form av fyra små plättar ligger utspridd i södra delen av Moldavien. Låt vara att det uppstod någon skärmytsling under nittiotalets första hälft, då republiken kämpade för sin autonomi, men annars går den de flesta förbi. Inget annat land har erkänt Gagauzien, men så länge befolkningen, som är ett kristnat turkfolk, har sin autonomdeal med Moldavien klagar ingen högljutt.

Jordbruksrepublikens största näringar är vin- och solrosoljeproduktion. Huvudstaden heter Comrad och har en befolkning på knappt 25 000.

Ett litet reportage från området hittar du här.

Utomsvenskt svenskt del 5: Rågöborna

Har i denna internföljetång tidigare skrivit om Runö i den estniska skärgården. Här var flera öar och områden på fastlandet svenskspråkiga fram till andra värdskriget.

Snubblade över en fantastiskt intressant och glädjande artikel om Rågöarna vid Finska viken. Finlandssvenska Hufvudstadsbladet har varit på öarna och pratat med ättlingarna till de estlandssvenskar som på sistone återkoloniserat sina förfäders marker.

Här hittar du den.