Maneuvers in the dark (film, 2012)

För några år sedan surrades det en del om Noko Jeans. Brallor projekterade och designade i Sverige, tillverkade i Nordkorea.

När de väl nådde (de hippa) butikerna blev det liv i luckan. Fackföreningar, Amnesty och andra larmade om de högst oetiska jeansen. De var inte alls oetiska bedyrade de tre innerstadshipstrarna som utgjorde firman Noko jeans.

Jo, det var de, får vi veta i filmen Maneuvers in the dark. Filmaren Maria Ramström har gjort en dokumentär som följer de tre unga entrepenörerna från idestadiet till något år efter kollapsen. Såväl Noko-gänget som investerare, ja, alla inblandade utanför Nordkorea, är överens om att hela jäkla projektet var ett misslyckande. Vinnare blev Kim Jong-Il- regimen som förhalade produktionen tills Noko var tvungna att åka hem. Därefter kunde de sy upp byxorna i godtycklig fabrik utan att några svenskar kunde komma med rättvisepekpinnar.

Fantastisk film om ett bisarrt projekt.

Utomsvenskt svenskt del 4: Sveagruvan

Ända sedan Svalbard (eller Spetsbergen som man i Sverige tidigare kallade det) upptäcktes så var det fritt fram för alla länder att åka dit och exploatera naturtillgångarna. De kustnära valarna fiskades ut av holländarna och britterna redan under tidigt 1800-tal. 1925 ingicks emellertid fördraget Spetsbergstraktaten som i stort innebär att norska lagar gäller, men att medborgare i de 26 till fördraget anslutna länderna (bla Afghanistan (!)) har rätt att bedriva näringsverksamhet samt jakt och fiske på Svalbard.

Vid förra seklets början begav sig i första hand norska, ryska och engelska gruvbolag upp till Svalbard för att knacka loss stenkol från bergen. Sverige gjorde ett mindre lyckat försök att starta kolbrytning vid en plats kallad Pyramiden. 1919 startade man Sveagruvan längst in i Van Mijenfjorden som kom att bli mycket lönsam. 1925 utbröt en förödande brand i gruvgångarna. Man lyckades trots flera försök aldrig fullständigt släcka den, vilket blev dödsstöten för driften. 1934 köpte norrmännen Sveagruvan - idag är den största underjordiska gruvan för kolbrytning i Europa.

Under Sveagruvans första epok vistades där kontinuerligt ett par hundra svenskar. 1979 kom boken Sveagruvan på Spetsbergen, av Resar-Herman Jakobsson och Roger Kellerman. Författarna redogör för turerna vid gruvan och samhällets uppgång och fall. Vid författandet av boken spårade man upp några arbetare och tjänstemän som var med när det begav sig. Dessutom publiceras dagboksanteckningar samt en hel del foton.

Om man har överseende med att boken till sin form är en smula mischmaschig får man här fantastisk förstahandsinformation från den lilla svenska kolonin. Vi får insikt om arbetslivet i gruvor, stall och matsalar. Vi får rapporter om de många konflikterna mellan det stridbara sydikalistfacket och ledningen. Dessutom får vi veta att det fanns många sätt att slå ihjäl fritid i ödemarken - med bla orkester, teater, biograf, bibliotek, jakt eller sprit.

Berättelsen om Herr Han (Bok, 1972)

Har precis satt tänderna i två biografiska romaner. Den ena var en omåttligt ordrik tegelsten författad av en norsk man bara några år äldre än jag. Boken är relativt nyutkommen, handlade om honom själv och var blott den första i en serie om sex. Efter bra mycket färre än hundra lästa sidor kände jag mig smetig av ordbajs. Hans berättarteknik fick tiden att flyta oerhört långsamt och jag kunde inte för fem öre engagera mig i hans levnadsöde, än mindre förstå varför han fått en hel skottkärra priser för sin bok. Jag slutade läsa.

Den andra boken skrevs 1972 i Sydkorea, som då var en hård diktatur. Den är 126 sidor tunn och författaren klämmer under dessa sidor in en förfaders (till stora delar verkliga) levnadsöde under och efter koreakriget. Berättartekniken är enkel, ren och ruskigt effektiv. Genial kan man säga.

Boken engagerar direkt. Man läser den utan motstånd, berörs något enormt och lär sig en hel del om livet på ömse sidor av gränsen på koreanska halvön (och där fick Kartrummet en förevändning att blogga om den...) Koreansk diktatursmärta slår norsk medelklassmärta alla dagar i veckan.

Författaren Hwang Sok-Yong, född 1943, har under flera år varit fängslad av politiska skäl. Denna bok översattes till svenska 2007.

Moose Boulder

Övre sjön vid gränsen mellan USA och Kanada är världens till ytan största sötvattensjön. I sjön finns en ö, Isle Royale, som är en nationalpark och främst känd för att man under många decennier studerat vargars predation på älgar. Dessutom används den ofta som exempel på vad främmande organismer kan orsaka. 1980 bröt en parkbesökare det strikta förbudet mot att ta med hund. Ett virus spreds och ett år senare hade 80% av vargstammen strukit med. Detta i kombination med att alla individer härstammar från ett förädrapar som invandrarde på femtiotalet, vilket genererat en hel del inalvelskador, har lett till att stammen inte återhämtat sig.

Men ur ett geografiskt perspektik är ön betydligt mer intressant. Isle Royale hyser nämligen ett antal relativt stora sjöar. I den största, Siskiwit lake, finns också ett antal öar. Den största av dessa heter Ryan Island. Under rätt förhållanden uppstår på denna ö den lilla pölliknande sjön Moose Flats. Och när denna lilla sjö existerar sticker stenbumlingen Moose Boulder upp över ytan, som en ö. Och då kan man säga att Moose Boulder är den största ön i den största sjön på den största ön i den största sjön på den största ön i den största sjön i världen.

Vad tokigt!

Freds Polarhörna (tv-program)

Öppna kanalen är en intressant tv-företeelse som etablerat sig i de större orterna i landet. Privatpersoner och föreningar köper sin egen tv-tid, slår på kameran och kör. Man kan inte så mycket om tv, men det struntar man i. Sådant tilltalar mig. I musiken värld har stor konst uppstått under liknande förhållanden. På samma sätt har mycket läsvärd text sett dagens ljus.

Guldkorn finns det alltså gott om i amatörsfären, dessvärre är Öppna kanalen befriad från sådana. Till kanalen försvar kan sägas att jag inte spenderat speciellt många timmar, eller snarare minuter, framför den.

Religösa grupper är klart bäst representerad i den sanslöst eklektiska tablån, tex har Romska kristna socialdemokrater köpt sig ett pass. I programmet Stoppa förstörelsen av världen! vankas det terapi med psykoanalytiker. Schackklubben Akrobaten försöker sig på schack-tv.

En annan stor kategori i sändarskaran är gamla gubbar. Du kan tex sjunka ner i tv-soffan med en kall läsk och nypoppade popkorn och njuta av Prostatabröderna. Programmet utgörs av en farbror som pratar. Om prostatan.

Faktum är att jag idag såg ett helt halvtimmesprogram: Freds Polarhörna. En äldre herre vid namn Freds Goldberg snackade gammaldags polarforskning med en "god vän". Bägge lika orutinerade framför kameran. Efter en kvarts intervju visade man en dokumentär från tidigt sextiotal om en norsk antarktisexpedition. Sen var det slut. Måste tillstå att jag som geografintresserad faktiskt hade en del utbyte av programmet.

Ville veta mer om produktionen så jag googlade "Freds polarhörna". Fick tre (!) träffar - samtliga utan meningsfull information.

"Fred Goldberg" genererade betydligt fler träffar, och jag kunde konstatera att upphovsmannen faktiskt är polarforskare vid KTH. Dessutom tillhör han det minimala antal forskare som hävdar att 99,9% av all världens forskare vilseleder oss i klimatfrågan.

Hursomhelst, ska försöka komma i håg hans nästa Öppna kanalen-halvtimma, om en månad.