Berättelsen om Herr Han (Bok, 1972)

Har precis satt tänderna i två biografiska romaner. Den ena var en omåttligt ordrik tegelsten författad av en norsk man bara några år äldre än jag. Boken är relativt nyutkommen, handlade om honom själv och var blott den första i en serie om sex. Efter bra mycket färre än hundra lästa sidor kände jag mig smetig av ordbajs. Hans berättarteknik fick tiden att flyta oerhört långsamt och jag kunde inte för fem öre engagera mig i hans levnadsöde, än mindre förstå varför han fått en hel skottkärra priser för sin bok. Jag slutade läsa.

Den andra boken skrevs 1972 i Sydkorea, som då var en hård diktatur. Den är 126 sidor tunn och författaren klämmer under dessa sidor in en förfaders (till stora delar verkliga) levnadsöde under och efter koreakriget. Berättartekniken är enkel, ren och ruskigt effektiv. Genial kan man säga.

Boken engagerar direkt. Man läser den utan motstånd, berörs något enormt och lär sig en hel del om livet på ömse sidor av gränsen på koreanska halvön (och där fick Kartrummet en förevändning att blogga om den...) Koreansk diktatursmärta slår norsk medelklassmärta alla dagar i veckan.

Författaren Hwang Sok-Yong, född 1943, har under flera år varit fängslad av politiska skäl. Denna bok översattes till svenska 2007.