Utomsvenskt svenskt del 4: Sveagruvan

Ända sedan Svalbard (eller Spetsbergen som man i Sverige tidigare kallade det) upptäcktes så var det fritt fram för alla länder att åka dit och exploatera naturtillgångarna. De kustnära valarna fiskades ut av holländarna och britterna redan under tidigt 1800-tal. 1925 ingicks emellertid fördraget Spetsbergstraktaten som i stort innebär att norska lagar gäller, men att medborgare i de 26 till fördraget anslutna länderna (bla Afghanistan (!)) har rätt att bedriva näringsverksamhet samt jakt och fiske på Svalbard.

Vid förra seklets början begav sig i första hand norska, ryska och engelska gruvbolag upp till Svalbard för att knacka loss stenkol från bergen. Sverige gjorde ett mindre lyckat försök att starta kolbrytning vid en plats kallad Pyramiden. 1919 startade man Sveagruvan längst in i Van Mijenfjorden som kom att bli mycket lönsam. 1925 utbröt en förödande brand i gruvgångarna. Man lyckades trots flera försök aldrig fullständigt släcka den, vilket blev dödsstöten för driften. 1934 köpte norrmännen Sveagruvan - idag är den största underjordiska gruvan för kolbrytning i Europa.

Under Sveagruvans första epok vistades där kontinuerligt ett par hundra svenskar. 1979 kom boken Sveagruvan på Spetsbergen, av Resar-Herman Jakobsson och Roger Kellerman. Författarna redogör för turerna vid gruvan och samhällets uppgång och fall. Vid författandet av boken spårade man upp några arbetare och tjänstemän som var med när det begav sig. Dessutom publiceras dagboksanteckningar samt en hel del foton.

Om man har överseende med att boken till sin form är en smula mischmaschig får man här fantastisk förstahandsinformation från den lilla svenska kolonin. Vi får insikt om arbetslivet i gruvor, stall och matsalar. Vi får rapporter om de många konflikterna mellan det stridbara sydikalistfacket och ledningen. Dessutom får vi veta att det fanns många sätt att slå ihjäl fritid i ödemarken - med bla orkester, teater, biograf, bibliotek, jakt eller sprit.