Hans ö

Sen danskarna la vantarna på Grönland har deras herravälde inte alls varit ohotat. Under en kort period på trettiotalet räknade norrmännen östra Grönland som sitt (se tidigare inlägg). Inte ens i dessa dagar får Danmark ha sitt isrike i fred - sedan 1971 har Kanada kommit dragandes med anspråk.

Nu rör det sig inte om hela, eller delar av Grönland, utan om en någon kvadratkilometer kal och steril klippö utanför Grönländska kusten. Den ligger långt norr om bebolighetens gräns. Hans ö kallas den, efter inuiten Hans Henrik (västerlänningarna envisades länge med att hitta på "riktiga" namn till inuiterna). Hans Henrik guidade jänkaren och upptäckaren Charles Francis Hall i trakterna på 1870-talet.

Att två superutvecklade, stabila demokratier plötsligt börjar jiddra om en obebolig klippö i är en av anledningarna till att geografi är så oerhört fängslande.

I detta fall är det emellertid tämligen enkelt att räkna ut orsaken till konflikten. Just det: fossila naturtillgångar. Ländernas regeringar hoppas att det kan finnas olja i området. Hans ö ligger strategiskt belägen mitt i Nares sund som skiljer Grönland från kanadensiska jätteön Ellesmere Island. Havsgränsen mellan länderna var länge odefinierad, men 1971 satte sig parterna och förhandlade fram en sådan. Allt gick som smort tills pennan kom fram till Hans ö, som bägge länder betraktade som sin. Här kunde man inte enas, så gränsen upphörde vid öns södra strand och återupptogs vid den norra.

Sedan dess har såväl forskare, soldater som politiker från bägge länder lite då och då smygrest respektive lands flagga på ön. Varje gång har aktionen bemötts med en protest från motparten.

Får Kartrummet komma med ett tips till Kanada och Danmark så föreslås härmed att de klunsar om saken. Geologer har trots att man letat sen åttiotalet inte hittat något brännbart i underjorden. Samtidigt har de konstaterat att de horder av isberg som årligen väller fram genom det trånga sundet gör Hans ö till en komplett hopplös plats att ha som exploateringsbas.

Världens längsta ortnamn

Llanfairpwllgwyngyllgogerychwyrndrobwllllantysiliogogogoch är en liten håla i Wales som i bland anges som den ort i världen med längst namn. P4 Jämtland tog upp frågan till granskning och hittade en ort som bräckte Llanfairpwllgwyngyllgogerychwyrndrobwllllantysiliogogogoch. Njut av detta klipp där orten uppläses.

Falling off the map (bok, 1994)

Impulsköp i bokhandel. Nån tjomme vid namn Pico Iyer har skrivit reseskildringar. Enligt omslaget ska han ha besökt galet obskyra platser runt om på jorden. Bläddrade igenom boken och såg att han varit i bla Nordkorea och Buthan. Coolt, tänkte jag, och köpten.

Just Nordkorea och Buthan är ju knakelibrakknasiga länder, och dessa kapitel har ett visst läsvärde. I övrigt har han besökt bla Island, Australien och Kuba. Här har han inget nytt att tillföra, och dessvärre är han så tråkig skribent att man på sin höjd översiktsläser.

Han försöker skriva humoristiskt, vilket är lovvärt, men han är ändå torr på ett dåligt sätt.

Kanske kan kränga den här på ebay - boken visade sig nämligen vara signerad av författaren.

Svenska flaggan look-a-likes del 5: Cornwalls flagga

Längst nere i sydöst på engelska fastlandet ligger Cornwall - ett litet bortglömt Skottland. Eller Wales. Dvs ett område med en egen, särpräglad identitet som fått stryka på foten efter sekel av engelskt inflytande. Kornerna, som de cirka 500 000 invånarna kallas, talade tidigare korniska och räknas/räknades till kelterna.

Intill ser du Cornwalls flagga. Rätt snygg.

På andra sidan Engelska kanalen ligger den numera franska regionen Bretange - också ett gammalt keltnäste. Gissa hur deras flagga ser ut.  Exakt som Cornwalls.

Watains turnékarta. (Turnéplan , 2012)

Watain är en black metal-ensemble från Uppsala som på senare år på rönt stora framgångar. Bla annat fick de en grammis i fjol. De spelar knakelibrakhård musik, håller på Satan, smetar in sig i härsket grisblod på scenen och spikar upp kadaver på densamma när de uppträder.

Samtidigt som de håller på med sånt där så har de en känsla för stil som på vissa plan bräcker det mesta. Kolla tex in deras plan över vårens nordamerikaturné här intill, som ligger på deras hemsida. Ett konstverk, rätt och slätt, som får en kartofil alldeles knäsvag.

Vill du läsa mer om Watain och andra svenska band i genren kan jag rekommendera den nyutkomna, fenomenala boken Blod, Eld, Död.

Alla monster måste dö (bok, 2011)

Då alla turister, utan undantag, vallas längs med samma rutt då de vistas i Nordkorea kan man tro att reseskildringar från denna vanvettiga diktatur blir rätt likformiga. Efter att läst något halvdussin turistrapporter kan jag konstatera att inte är fallet. Nordkorea är verkligen inget land man slentrianbesöker. Den som beger sig av till landet gör det oftast efter flera års överväganden, och de föreställningar man har om sitt resmål liknar inga andra. Nordkoreaskribentens inre tankar tar betydligt större plats än miljöbeskrivningarna, vilket leder till att alla skildringar blir unika.

Alla monster måste dö är skriven av Magnus Bärtås (konstnär, författare och professor på Konstfack) och Fredrik Ekman (författare och musikdramatiker).

Deras nordkoreaberättelse kretsar runt Madame Choi, den legendariska sydkoreanska skådespelerskan som på order av Kim Jong-il kidnappades 1978. Även hennes exman, berömd regissör, fördes till Nordkorea och under flera år tvingades de arbeta landets filmindustri.

Bärtås och Ekman väver samman rapporterna från de guidade turerna med de kidnappades biografier och stora mängder resonerande kring koreansk filmindustri, och avancerad tolkning av alstren denna producerade.

En nytt och mycket intressant sätt att skriva om denna omåttligt fascinerande plats.

Nahwa

Förenade arabemiraten (UAE) och Oman stryrdes fram till sjuttiotalet av britterna. När kolonialmakten åkte hem uppstod en gränssituation som på flera sätt fascinerar gränsnördar. Av de två utkristalliserade länderna utgörs UAE av en samling emirat vars snurriga gränser i sig är en sällsam historia. Oman består av ett rejält stycke land öster om UAE och Saudiarabien. Samhällena i regionen fick vid självständigheten ta ställning till vilket land de ville tillhöra. Precis vid Hormuzsundet valde befolkningen Oman, vilket resulterade i en omansk exklav.

På mer detaljerade kartor framgår det att det mellan denna exklav och stora Oman finns ett område, mitt på UAEsk mark, där man också röstade för omansk tillhörighet. Den mycket lilla enklaven Mahda.

Håll i dig nu. Inuti det 75 kvadratkilometer lilla Mahda ligger Nahwa, en husklunga med 40 byggnader där byborna vid uppdelningen sa "vi ska fan inte tillhöra Oman!" Således uppstod det mycket sällsynta gränsfenomenet counter enclave (har ännu inte sett någon tillfredsställande svensk översättning av begreppet. Dubbelenklav skriver hursomhelst vissa).

Det är inte lätt att hitta reseskildringar från denna raritet, men skribenten och gränsentusiasten Rolf Palmberg har på indiereseguiden Boots'n'all publicerat ett reportage från Nahwa. Här har du det.