Rhode-Saint-Genèse

Belgien är en tvättäkta misch-masch-stat och således en våt dröm för oss som går i gång på geografi. I norr ligger Flandern och i söder Vallonien, och i gränsregionerna åt alla håll finns enklaver av olika slag. Det råder inte alltid harmoni i den heterogena monarkin. För ett tag sedan satte Belgien världsrekord i antal dagar utan regering efter ett val.

En sak som är infekterad i landet är språkfrågan. Besökte nyligen landet och härbergerades under tre dagar i en kommun där saker ställts på sin spets - Rhode-Saint-Genèse. Eller, Sint-Genesius-Rode, om man ska man vara petig. Kommunen ligger nämligen i Flandern och där är tugget flamländska. Rhode-Saint-Genèse har emellertid haft en betydande frankofon minoritet, så den kommunala servicen har varit tvåspråkig. Något flamländska kommuner annars är restriktiva med.

Under senare år har andelen fransktalande ökat och är numera uppe i knappt 70%. Denna grupp börjar undra varför man i herrans namn man ska fortsätta tillhöra Flandern - varför inte ansluta till den tvåspråkiga grannregionen Bryssel? I fjol lyfte den frankofona majoriteten frågan i kommunfullmäktige. Flandern blev skogstokigt. Var det rimligt att flamländsk mark hux flux blir något annat bara för att folk flyttar hit och dit? Flamländarna betraktar dessutom den tvåspråkiga kommunala servicen som ett provisorium, tills den frankofona inflyttningen stagnerat och alla lärt sig flamländska. Än är sista ordet inte sagt. Själv stötte jag inte på någon från de två lägren - jag interagerade enkom med en handfull av av de 133 folkbokförda svenskarna i kommunen.

På bilden: Flandern (delregionen Brabant) i grått. Rhode-Saint-Genése i rött. Regionen Bryssel som vit fläck,

Eremiterna i Tajgan (bok, 1996)

På 1600-talet konstaterade den ryske patriarken Nikon att att andaktsböckerna inte höll måttet längre. Sedan landets kristnande år 988 hade de utsatts för ett flertal nyöversättningar. Om man jämförde med ursprungstexterna hade mängder av fel hopat sig. Nikons korrigeringar innebar bla att processioner runt kyrkan nu skulle utföras motsols, inte medsols. Ordet "halleluja" skulle sjungas tre gånger istället för två. Korstecknet skulle göras med tre fingrar - inte två.

Nu tog det hus i helvete.

Andaktsböckerna skulle man inte tafsa på, ansåg vissa. De tog avstånd från hela patriarkskapet och kallade sig gammaltroende. De gammaltroende splittrades i sin tur i mer eller mindre fanatiska fraktioner. En del sekter tyckte att om man stannar en sekund till i den här av Nikon förpestade världen så hamnar man i helvetet. De brände ner sina byar, inklusive sig själva.

En del nöjde sig med att bilda byar så långt ute i tjottahejti det över huvudaget var möjligt, för att hålla världen på avstånd.

Vissa av dessa byar lyckades förbli fullständigt isolerade en bra bit in på 1900-talet.

Under andra världskriget hamnade en grupp soldater i en av byarna. De var på jakt efter desertörer i ödemarken. En ung hardcore-gammaltroende vid namn Karp Lykov tänkte att det var då själva fan! tog sin familj och flydde tjufem mil, rakt in i extremt svårgenomtränglig tajga.

Där lyckades han leva utan någon som helst kontakt med omvärlden till 1978. Med fru och fyra barn, varav de två yngsta föddes i skogen.

-78 snubblade en grupp geologer över familjen. Hustrun var vid det här laget avliden. En journalist vid namn Vasilij Peskov blev vän med de gammaltroende (som efter decennier i tajgan blivit rätt illa däran). Han besökte dem då och då och publicerade artiklar om besöken i Komsomolskaja Pravda. Senare släppte han denna bok. Tydligen känner alla i Ryssland till familjen Lykov.

Det här är en av de bästa dokumentära böcker jag läst. Då är det inte Peskovs språk som gör boken till en läsupplevelse utöver det vanliga, utan just de bisarra människoödena. '

Deras värld som tidigare präglats av böner, stenhårt arbete och ett gränslöst nikonhat (ånej: de glömmer aldrig det där med tre fingrar (sant!)) ställs på ända när geologerna gör entré Boken beskriver vad som händer med familjen tom 1993 och är ett skolexempel på när verkligheten överträffar dikten.

Rekommenderas C

Mayhem i Turkiet

Norska black metal-pionjärerna Mayhems karriär liknar inget annat. Bland utövarna inom hårdrocken är det inte alls ovanligt att flirta med den mörka sidan. Det är djävulen hit och inälvor dit, men det är bara snack och när allt kommer omkring är i stort sett samtliga hårdrockare rätt välanpassade och reko människor.

Mayhem snackade inte. Här går det inte att räkna upp alla stolleprov som försiggick i Mayhem-kretsen, men åren '90-'93 var kulmen med de världsberömda kyrkbränningarna, knivdåd, självmord, mord, mordförsök, hot, hets mot folkgrupp, vapenbrott, griftefridsbrott och svält (!). Det märkliga är att alkohol och droger inte alls hade en central roll dessa herrars verksamhet. Dessutom släppte Mayhem 1994 hårdrocksmilstolpen lp:n De mysteriis dom Sathanas. Vid det laget hade sångaren Dead tagit livet av sig. Basisten Greven hade just dömts till ett 21-årigt fängelsestraff för bla kyrkbränder och mord på gitarristen Euronymous.

Mayhem var mycket sparsamma med liveframträdande, men av någon anledning gav sig ut på en turné i Turkiet 1990. I det senaste numret av den norska musiktidningen Eno finns en artikel om denna märkliga händelse. Basisten, Necrobutcher, som var med på turnén intervjuas. Likaså en turkisk konsertarrangör.

Själv har jag bara tjyvgluttat som hastigast i tidningsaffärn - 99 kr för en tidning är egentligen en bra bit över smärtgränsen - men en reseskildring om ett blindgalet, norskt black metal band på äventyr vid medelhavet är ju faktiskt något man bara måste äga. Så vid nästa löning styr jag kosan mot Press Stop med en hundring i näven!

(På bilden. Fr v: Euronymous, Dead, Hellhammer, Necrobutcher)

Utomsvenskt svenskt, Del 1: Sorjos

På 1860-talet växte det illa i Norden. 1867 var rent förjäkligt - missväxten ledde till svält och misär i flera delar av Norrland och Finland. Många gav upp och hoppade på amerikabåten. Familjerna Hognell, Henriksson och Björklund från svensktalande Österbotten i Finland gav också upp, men begav sig i stället med häst och vagn av österut.

Efter fyra veckor på vägarna befann de sig i närheten av sjön Ladoga, mitt i finsktalanade Karelen. von Etter, stor markägare i trakterna, erbjöd sällskapet ett stycke ödemark. Här satte Österbottningarna i gång med trädfällning för att kunna bedriva jordbruk. Fler familjer anslöt och så småningom hade husklungan blivit en by som fick namnet Sorjos.

Byn växte och fick såväl folkskola som järnvägsstation. 1890 hade sverigefinlands östligaste utpost 213 invånare. Fler än så blev det aldrig, dessutom inleddes en ofrånkomlig förfinskning av den lilla enklaven. På 1940-talet ledde Sovjets ockupation till massevakuering av finska medborgare från Karelen. I detta skede fanns 83 svensktalande i Sorjos.

Nuförtiden är bygden återigen snudd på ödemark, men åtskilliga fascineras av Sorjos öden. Bland annat kan jag rekommendera en artikel från Hufvudstadsbladet, skriven av journalisten Magnus Londen. Den finns även på hans hemsida. Londen beger sig till Ryssland och hittar med stor möda Sorjos där han gör intressanta upptäckter.

Dokumentärfilmaren Julia Ingo gjorde tillsammans med sin pappa Peter en film om byn. Deras förfäder härstammar därifrån. Filmen, Där björkarna susat, gick i februari i år på den finlandssvenska kanalen FST5, vilken jag inte kan ratta in. Gudskelov har vi ju Kunskapskanalen i Sverige - känner jag deras programinköpare rätt kommer den förr eller senare visas där. På Youtube kan du se ett bakom-kulisserna-klipp. (Bilden ovan kommer från filmens trailer...)

En idiot på resa (tv-serie, 2010)

Ricky Gervais och Stephen Merchant har det inte lätt. Det första de gjorde för tv blev deras magnum opus. Komediserien the Office från 2001 blev en global knakelibraksuccé. Många, inklusive undertecknad, klassar den som riktigt stor konst. Serien Extras som blev deras andra tv-projekt var ohyggligt rolig och fick välförtjänt bra kritik. Men vi var många officefans som i avsnitt efter avsnitt satt och kände: "njaaa... killarna kan ju faktiskt ännu bättre än såhär." Dumt, naturligtvis, man skulle ju mycket väl kunna njuta rakt upp och ner av Extras.

Just nu rullar En idiot på resa på Svt, ett knasigt reseprogram Gervais och Merchant gjort med sin vän Karl Pilkington (som de tidigare sänt lite radio med). De först nämnda är tydligen fascinerade över att den senare är fullständigt och genuint ointresserad av resande, därtill sjukligt bekväm. Gervais och Merchant trodde att man skulle kunna göra tv på detta och skickade ut sin hemkäre vän till världens sju underverk med en kameraman som ständig följeslagare.

Jag försökte radera ut upphovsmännens CV ur medvetandet när jag slog på premiärepisoden. Även om serien är en riktigt kul idé på pappret så blir det riktigt träligt i praktiken. Jag såg inte alls det roliga i resenären. Själva skildringarna av resmålen är högst medelmåttiga. Orkade faktiskt inte se klart programmet. Råkade i går se Peruavsnittet, del sju. Någon rolighet slinker det väl ur Pilkington, men projektet borde stannat på ritbordet.

Libyens flaggor

Vi som varit intresserade av flaggor sedan barnsben lärde oss mycket tidigt hur Libyens flagga såg ut. Efter de nordiska länderna gick det liksom inte att undgå Nepal och Libyen. Nepal med sin bisarra, spetsiga flagga och Libyen med sin monokroma, gröna.

I skrivande stund skälver det i arabvärlden och rebeller försöker med våld störta diktatorn Khadaffi. Rebellerna syns ofta med en röd-svart-grön flagga med halvmåne och stjärna i det svarta, horisontella mittenfältet. Det skulle vara gamle kung Idris flagga - mannen som 1951 sparkade ut britterna från området. Plockade fram en sextiotalsatlas och hittade mycket riktigt den numera världsbekanta symbolen vid Libyenartikeln (se bild).

Vidare efterforskningar visade att Khadaffi efter maktövertagandet 1969 inte alls använde den gröna flaggan, utan en röd-vit-svart trikolor - en vanlig färgkombination i flera arabländer.

1972 bildade Libyen tillsammans med Egypten och Syrien någon sorts union och de antog gemensam flagga: ovan nämnda trikolor plus en örn. Unionen varade inte speciellt länge - Khadaffi störde sig på Egyptens ledare Sadat, som han ansåg hade en alldeles för mjäkig attityd gentemot Israel. 1977 fick han nog, lämnade unionen och tillkännagav att han skulle fimpa örnflaggan och köra en hardcore-muslimflagga: den berömda helgröna.