Exil i högarktis

Vad händer per automatik när civilisationen når en grupp människor från en sk ursprungsbefolkning? Jo, förfallet börjar. Tidigt femtiotal hade det börja barka dithän i den kanadensiska inuitbyn Inukjuak vid Hudson's Bays östra kust. Födotillgången tröt och socialbidragsberoendet var utbrett.

Kanadas regering kom då med ett erbjudande som, enligt regeringen själv, ett antal familjer inte kunde motstå. Uppe i norr fanns några obebodda öar med fantastiska jaktmöjligheter. Regeringen ställde upp med transport och förnödenheter - man ville ju värna om de svaga i samhället. Var man missnöjd efter två år skulle transport tillbaka ombesörjas. Nemas problemas!

I augusti 1953 hoppade åtta familjer på kustbevakningens fartyg. Resan visade sig bli lång. Riktigt lång - 200 mil. Och den trettio år långa misären började redan på båten. Där fick familjerna reda på att de skulle delas upp i två grupper. En skulle placeras på en plats kallad Grise Fiord på Ellesmere Island, den andra skulle hamna i Resolute på Corwallis Island.

Vad inuiterna inte visste var att deras framtida hem låg på sådana nordliga breddgrader att knappt några folk, någonstans i världen, uthärdade. De enorma öarna var nästan sterila. Vintertid kunde kvicksilvret leta sig nedåt 60 grader celsius. Sex månader på raken råder totalt mörker. Därefter dagsljus i sex månader. Ekosystemet, som främst var förpassat till vattnet, var helt främmande - så deras jaktkunskaper var tämligen oanvändbara. Dessutom var den medskickade provianten otillräcklig

Efter två år var det inget snack om saken - familjerna ville hem. Visst, sa regeringen, bara ni betalar för er så skjutsar vi hem er. Vi har aldrig sagt någonting om gratis hemresa. Ingen hade naturligtvis råd - familjerna var fångade i helvetet.

Intill samhällena fanns flygbaser. Kontakt mellan dessa världar var strängt förbjuden, utom vid flygbasens bar, vilket ledde till att alkoholismen spreds som pesten.

Kampen för att få återvända fortsatte, och efter trettio år gick till slut regeringen med på att skjutsa tillbaka de som ville till Inukjuak. Några familjer blev av olika skäl kvar.

De återvändande bildade gruppen High Arctic Exiles, som krävde ekonomisk kompensation från staten samt en ursäkt. Gruppen hävdade att de mer eller mindre blivit dittvingade. Under femtiotalet gjorde fler länder anspråk på de militärt strategiskt viktiga högarktiska öarna. High Arcitic Exiles menade att staten behövde ha några bofasta kanadensare på de karga öarna för att få första tjing på dem - vilket uppenbarligen funkade.

Under nittiotalet betalade regeringen motvilligt ut en slant till familjerna, men någon ursäkt kunde de då rakt inte ge - flytten hade ju gjorts av humanitära skäl.

Först efter ytterligare ett drygt decennium, i fjol, kom den officiella ursäkten.

Det har gjorts ett antal filmer och böcker om detta mörka parti i Kanadas historia. För en snabb sammanfattning kolla gärna in detta klipp. För en längre introduktion så rekommenderas denna lysande P1-dokumentär.