Öar, del 1: Sable Island

Öar är något som kan fascinera så att svindel framkallas. Termen nesofil beskriver en person som inte kan få nog av att besöka och, framför allt, studera öar. Kartrummet inleder härmed en liten nesofiliserie.

Sable Island är först ut. Ön är egentligen en enda lång sandstrand, 42 km lång och ruskigt smal - 1,5 kilometer på bredaste stället. Från ovan ser sen ut som en anorektisk näbbgädda, eller kanske en sabel. Öns namn har emellertid inget med huggvapnet att göra - sable betyder sand på franska. Sable Islands form är nog för att trigga en nesofil, men det finns en hel del som gör den unik.

Ön behagar sticka upp på en bra bit ut i Atlanten, 16 mil från kanadensiska Nova Scotia -verkligen mitt ute i tomma intet. Detta har lett till att horder av sjömän blivit paffa när deras skutor förvandlats till kaffeved mot de djävulska grund som omger ön. Atlantens egen kykogård har den kallats.

Förvånande nog hyser den skralt gräsbevuxna sanddynen några hundra landlevande däggdjur av det större slaget: hästar. De lär ha blivit dumpade på ön under 1700-talet. Sedan 1960-talet har de varit skyddade från all mänsklig kontakt i och med att ön då blev naturreservat.

Under eran då yrket fyrvaktare existerade bodde sådana kontinuerligt på ön. Förutom sina familjer hade de även ett ofta utryckande livräddarlag stationerade där.

Fyrvaktaren blev överflödig för länge sedan och under senare år har även livräddarna bortrationaliserats. Men civlisationen upprätthålls på Sable Island: ett halvt dussin meteorologer är stationerade där ute. I kyrkogården.