Pyongyang - a journey in North Korea (bok, 2005)

Ibland blir man galen av att inte veta. Tex: finns det liv på andra planeter? Om det nu finns – hur är de, utomjordingarna? Frågan har ett svar, men för närvarande har vi människor inte en susning? Frustrerande är bara förnamnet.

Problemet kan emellertid kringgås. I fjärran östern finns en plats där förhållandena är så pass skilda från övrigt jordeliv att den kan anses fungera som en simulator för en civilisation på en avlägsen planet.

Guy Delisles Pyongyang - a journey in North Korea är en oerhört lyckad skildring av denna plats.

Nordkorea är världens mest bisarra land. Författaren Christopher Hitchens, som skrivit en George Orwell- biografi och besökt landet, menar att landets ledare skapat en stat överträffar mardrömsregimen i orwellklassikern 1984. Och då räknas Hitchens som vänster.

Delisle är en kanadensisk tecknare/animatör som får ett kontrakt på Nordkoreas (enda) studio för tecknad film. Han skildrar sina månader i huvudstaden i ord och bild i denna bok.

Liksom precis alla utlänningar inkvarteras Delisle på hotellet Yanggakdo på en ö i centrala Pyongyang. Denna plats är således utgångspunkten för i princip alla reportage om Nordkorea som finns att tillgå utanför landets gränser.

Illustrationerna är enkla och fenomenala. Historien puttrar av humor samtidigt som han lyckas förmedla hur horribelt hela fenomenet Nordkorea är.

Bl.a. får vi ta del av när hans guide (obligatorisk för alla utlänningar i Nordkorea) tar med honom till ett gigantiskt museum (landets enda motorväg går mellan Pyongyang och detta museum). Det allra heligaste bland utställningarna är ett rum med en skala 1:1-vaxdocka föreställande Kim Jong-Il. Den är placerad i ett rum med alplandskapfondvägg, och som man minsann inte bara stövlar in i. Guiden rättar till Delisles skjorta och anbefaller en stunds tystnad innan man skrider in i rummet och genomför den obligatoriska, långa, bugningen framför landsfadern. Delisle har stora problem med att dölja att han håller på att bryta i hop av garv. Bakom honom finns ett gäng bugande, tårögda, soldater.

Personkulten är fulländad och befolkningen är in absurdum förd bakom ljuset.

Riktigt läskigt blir det när han frågar sin tolk varför han aldrig sett en handikappad människa under sin vistelse.

Svar (ett gravallvarligt sådant): There are none... we're a very homogenous nation. All North Koreans are born strong, intelligent and healthy.

Punkt.

Man ryser.

Läs.

(Detta inlägg har tidigare publicerats i vilande systerbloggen Eclecticum)