Vad gör en Cormac McCarthy-roman i Kartrummet? Tänkte att titlarna på de flesta romaner han skrivit har anknytning till geografi. Blodets Meridian. Vägen. No Country for Old Men och sviten Gränstrilogin.
Den först nämnda är den hittills enda jag läst med honom. Berättelsen tilldrar sig vid en strid ström av platser (geografi!), i huvudsak vid den amerikansk-mexikanska gränsen. Huvudpersonen ynglingen ingår i en grupp soldater som vid 1800-talets mitt far land och rike runt och hänfaller till krigsbrott.
Harold Bloom, literaturkritikernas nestor, rankar honom som en av de fyra främsta amerikanska författarna. Den slutgiltiga westernromanen har Blodets Meridian kallats. Författaren finns med i nobelprissnacket och har hyllats i alla möjliga sammanhang.
Karln kan skriva - inte tu tal om saken. Blodets Meridian är en höjdarbok. Läs den.
En mycket roande bieffekt under läsningen är alla bilder som dyker upp i min hjärna. Inte bilder av själva handlingen, utan bilder av de fyrtiotalistkulturtanter och -farbröder som vid sina bokcirklar runt om i landet satt tänderna i detta tämligen nyöversatta alster. Visst stöter alla bokälskare på våld genom åren, men Blodets Meridian är något utöver det vanliga. Tro mig. Till och med undertecknad som i egenskap av skräckfilmsentusiast sett onämnbara våldshandlingar på tv, video och bio tycker att McCarthy flera gånger tangerar gränsen till det tryckbara. Bokens olika antagonistgrupper skändar, torterar och dödar varandra på så intrikata och sadistiska sätt att till och med Hin håle själv lär chockas av metoderna. Döende, gamla, barn och spädbarn får sin släng av sleven. Karln lyckas till och med klämma in en gnutta koprofagi.
När vissa riktigt makabra rockband eller filmer lanseras kan det bli tämligen turbulent. De får klä skott för både det ena och det andra. Varför det inte blir några kvällstidningsrubriker av Blodets Meridian - som är värst i klassen - kan man undra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar