Förr eller senare skall man läsa den här, sägs det. En svensk klassiker. Framröstad som den tredje bästa svenska boken nånsin i en undersökning strax innan millenieskiftet. Antar att folkpartiet skulle tatt med den här i sin litteraturkanon de grunnade på att ta fram om för några år sen.
Hur förhåller det sig nu då; skall man läsa den?
Man kan läsa ett stycke ur den, i en antologi tex. Det räcker. Boken är kanske mest berömd för Frans G Bengtssons avoga inställning till verbformer där plural inte markeras. Dessa verb tillsammans med hans fulländade formuleringsförmåga och persongalleri gör att stycken av boken blir riktigt njutbara.
Så här låter det tex när en biskop talar om för huvudpersonen Orm att två friare fajtats om hans fästmö i en klosterträdgård hon är fången i.
- Det är illa att ställa till dylikt invid ett nunnekloster, ty därav kunna de fromma systrarnas själar taga allvarlig skada. Men det är sant att hos henne kommer sig sådant mera av tanklöshet än av ond vilja.
- Dogo båda? frågade Orm.
- De kommo sig, fast deras sår voro svåra, sade biskopen.
Varför behöver man då inte läsa hela boken? Frans G var sannerligen ingen mästare på storys, om du frågar mig. Han har mest staplat dramatiska och i bland dråpliga episoder på varandra. En banal road movie till sjöss kan man kalla den. Skall jag vara ärlig orkade jag bara läsa första delen "Sjöfarare i västerled". Del två; "Hemma och i österled" får vara.
Tur för författaren att han inte lever i dessa dagar. Hans romanfigurer kallar nämligen profeten Mohammed både det ena och det andra - fatwarisken hade varit stor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar