Encounters at the end of the world (film, 2007)

Såg för några år sedan Werner Herzogs dokumentär Grizzly man från 2005. Ruggigt bra.

Stötte på Encounters at the end of the world av samme regissör. Även denna visade sig vara en dokumentär. Herzog fick för sig att åka till polarforskningsstationen McMurdo på Antarkis. "Befolkning": 1000 pers. Där glider han runt med sitt team och språkar med personalen. Ibland gör han avstickare till satelitstationerna.

Fokus ligger i första hand inte på forskarna. Han slänger käft med byggjobbarna, svetsarna, kockarna och busschaufförerna. De får berätta sitt livs historia. Väljer man att bli en knegare at the end of the world har man garanterat en skön livshistoria. Där fick Herzog verkligen till det.

Det blir en del snack med vetenskapsmännen. Herzog är mer mer nyfiken på deras världsåskådningar är deras aktuella projekt. Han kan verkligen göra dokumentärer, den gamle tysken.

Rolig är han också. Vid ett tillfälle konfronteras han med en talträngd pingvinforskare. För att att få lite action i konversationen börjar han fråga om sexuella avvikelser och galenskap förekommer bland pingviner. Alltid med ett torrt tonfall.

Filmen är enastående vacker, lärorik, humoristisk och tankeväckande.

Kallar mig from nu ett Herzog-fan och kommer lätt att se så många av hans filmer jag kan.

Swansea Love Story (film, 2010)

VBS.TV, som är tidningen Vices web-tv, ligger bakom denna dokumentär. Som alltid när Vice är inblandat blir resultatet lysande. Här har man åkt till staden i Wales med det bedårande namnet Swansea och hittat något fult, skrämmande och djupt tragiskt.

Fram till Thatcher-eran var Swansea en stolt och expansiv gruvstad. Sedan vände det. Idag skenar arbetslösheten och heroinmissbruket bland unga har mångdubblats.

Swansea Love Story är nittiotalsklassikern Trainspotting på riktigt. Filmarna följer ett antal människor runt tjugo som är djupt nere i ett heroinberoende eller som precis har lämnat det.

Allt är så naket det kan bli. Kameran följer med sjaviga killar i slitna adidasmjukisar in bakom containrar där de bland skräp och maskrosblad i den spruckna asfalten fixar sin fix, och skjuter upp den. Kameran är med när den tjugoåriga dottern sitter med sin farsa, farsans skabbiga hund och sin dubbelt så gamla pojkvän och röker, krökar och snackar droger. Vi får även vara med när det unga herionistparet tokgrälar på öppen gata, dyngraka på billig päronstarkcider.

Men detta är ingen freakshow. Kameran tar oss även med till de pensionerade gruvarbetarnas manskör och kamratföreningar där de talar om gamla dagar, ondgör sig över Margaret Thatcher och är bekymrade över Swanseas utveckling. Filmskaparna lyfter även fram rasmotsättningarna i staden och talar både med rasister och invandrare.

Det finns ett kängpunkband som heter Skitsystem. Kommer hela tiden att tänka på det bandnamnet när jag ser filmen.

Här kan du sen den.

Språkens historia (bok, 2010)

Tore Janson är förutom författare även professor emeritus i latin och afrikanska språk. '97 kom första upplagan av hans bok Språken och  historien, som hittade läsare över  hela världen. I förfjol gav Janson ut verket med ny titel, efter att ha redigerat det från grunden.

Språkens historia beskriver språkens utveckling ända från våra ludna förfäders grymtanden till i dag. Dessutom försöker han sig på förutsägelser om hur språkbilden på planeten ter sig om såväl hundratals samt tusentals år framåt i tiden.

Jag kallar mig själv någorlunda språkintresserad, och kände till de välbekanta passagerna i språkens utveckling. Men Janson bombarderar en med ny, häpnadsväckande information, sida upp och sida ner, och jag suger med stor njutning in allt.

Vi får bla lära oss om drivkrafterna bakom språkdöd, hur språk föds, principerna för de stora språkens skriftsymboler samt att man i det som i dag är Sverige ända till medeltiden kallade sitt språk för danska.

Personligen har jag alltid undrat varför latin biter sig kvar så länge i världen i olika sammanhang, trots att det var otroligt länge sedan någon använde det som modersmål. Jodå, professorn serverar en rejäl slev latin.

Janson kommer nog inte bli ihågkommen som en stor stilist, men Språkens historia lär få en given plats i allmänbildningens historia.

Sonic i Reno

Att jag prenumerar på fyra blaskor samt dagstidning är idiotiskt. Heltidskneg och tre mindre kottar leder till tidsbrist som i sin tur gör att tidningarna alltid hamnar på hög i inplastat skick. Förr eller senare sliter jag upp plasten på de äldsta tidningarna för att hålla högens höjd någorlunda rimlig. Jag bläddrar snabbt igenom tidningarna för att välja ut de två, tre långartiklar som verkar mest intressanta.

Artikeln om Willy Vlautin i förra numret av Sonic hade definitivt ratats om det inte varit för skribenten. Mr Vlautin själv har jag aldrig hört talas om. Han sjunger i ett band (Richmond Fontaine) som jag aldrig hört talas om. Dessutom har han skrivit skönlitterära böcker som gått mig helt förbi. Po Tidholm är däremot en journalist som brukar få till det, så jag ögnade igenom första stycket. Jag fastnade direkt i något som visade sig vara en fenomenal skildring av en stad på dekis.

Willy Vlautin är bördig från Reno i Nevada, USA. Han har lämnat stan, men hans böcker och låttexter utspelar sig där och han åker ofta tillbaka för att kröka och få inspration. Tidholm strålar samman med Vlautin i Reno och spenderar ett par dagar där med honom som ciceron, karln kan ju stan utan och innan.

Platsen är ett tredje klassens Las Vegas, eller som Tidholm uttrycker det: Få platser lider av sådan diskrepans mellan marknadsföringen (mysiga bilder på barnfamiljer som firar weekend) och verkligheten (kedjerökande, aspackade indianer vid enarmade banditer).

Det är sorgliga men fängslande och välskrivna sidor. Street view-funktionen i Google earth är med vid läsningen vilket gör att man med lite detektivarbete kan vidga vyerna vid Tidholms egenhändigt knäppta foton.

North Korean Labor Camps (dokumentär, 2011)

Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Vice.com gör världens kanske mest intressanta resereportage. När Vices konstant fulle/bakfulle Shane Smith för ett par år sedan reste till Nordkorea med en kameraman skapade han i mina ögon ett stycke resejournalistisk historia. Klimax var när han under den av guiderna ordnade karaokekvällen i karaokeskivlådan lyckas hitta en platta egentligen framtagen för den sydkoreanska marknaden. En dyngrak Smith ser till att den för nordkoreaner fullständigt okända Anarchy in the UK sätts på. Han greppar micken och sjunger den som Johnny Rotten en gång gjorde, i kubik. Minerna i de nordkoreanska värdarnas ansikten har för alltid etsats sig fast på mina näthinnor.

Smith var besviken efter sitt besök. Han hade, liksom alla andra utlänningar på besök i den absurda diktaturen, inte fått möjlighet att snacka med en enda ordinär nordkorean.

Senare gjorde emellertid viceredaktionen en upptäckt. För att dra in deg till statskassan skickar regimen gästarbetare till skogsaverkning i Sibirien. Dessa arbetsläger är precis lika hermetiskt slutna som själva moderlandet. Propagandamaskineriet och kimkulten går på högvarv även här.

Shane Smith bestämde sig för att åka dit med förhoppningen om att det på något sätt borde gå att få en pratstund med någon nordkorean, som är helt opåverkad av världen utanför. Han tog en kameraman och hoppade på transsibiriska järnvägen tillsammans med två tolkar, en för ryska och en för koreanska. Denna tågresa, mellanlandningarna i isolerade, sibiriska hålor och ankomsten till ödemarken och de nordkoreanska mikroenklaverna är ytterligare ett mästerverk signerat Vice.

Här har du den.