Öar, del 3: Kinmen och Matsu

Kejsaren av Kina regerade ruggigt länge. I flera tusen år. Men för hundra år sedan tog det slut. 1911 blev Kina genom xinhairevolutionen en republik med nationalistpartiet Koumintang i spetsen.

1949 såg Koumintangs dagar ut att vara räknade - Mao tse-Tung och hans Röda armé försökte krossa nationalisterna. Man lyckades inte fullt ut. Fastlandet blev kommunistiskt, men det gamla styret flydde till ön Taiwan där man lyckades hålla stånd.

Ett mindre känt faktum är att man territoriellt lyckades bättre än så. Alldeles intill fastlandet finns ett par oansenliga ögrupper som Taiwan lyckades försvara vid offensiven 1949 -Kinmen och Matsu. Därefter fick Mao annat att tänka på, bla koreakriget. Därtill slöt USA upp bakom Taiwan och lovade blodbad om någon rörde Taiwan, till och med de små ögrupperna som alltså än i dag är Taiwanesiska.

Detta löfte blev ett återkommande inslag i amerikanska presidentkampanjen 1960. Nixon ansåg att Kinmen (eller Quemoy, som man också kan säga) och Matsu låg i frihetssfären och måste försvaras till varje pris. Kennedy tyckte inte att det var USA:s grej att försvara de sketna småöarna.

Nuförtiden är den huvudsakliga näringen på öarna turism. Kimnen är känd för sina oexploaterde små byar. Dessutom har smederna på ön hittat på ett sätt att ta tillvara på alla drivor av metallskrot som finns över ön sedan striderna och bombregnen. De smider flådiga knivar av det gamla stålet och kränger till saftiga priser. Kolla här för att se en smed i aktion.

Dessutom kommer Kinmen år 2016 att hamna i Guinness rekordbok. Då färdigställs världens längsta bro, som kommer att förbinda två av de Kinmenska öarna.

Men i dagarna firar öborna som sagt 100 årsjubiléet av republikens födelse.

Party on.

To Mr Cheng (Bok, 2008)

I To Mr Cheng utvecklar konstnären och författaren Eric Ericson konceptet han gav upphov till i böckerna Brev Till Samhället och Brev till Utlandet.

Syftet med böckerna är att skapa panik. I de två senare publiceras inscannad brevkorrespondens Ericson haft med myndigheter, företag och andra institutioner (i Sverige respektive utlandet). Ett representativt exempel på vad Ericson kan skriva till adressaterna är att han upplyser om att han kommer att dyka upp på deras kontor vid en given tidpunkt med ett par hundra smådjur i sällskap. Möjlighet att tacka nej erbjuds inte.

Böckerna är riktiga fullträffar: nyskapande och sanslöst roliga.

I denna bok är det olika länders postleverantörer och ett postkontor i Berlin som blir offer för Ericsons bus. Kontoret självt verkar enligt förordet ha tagit det hela rätt bra. Svenska Posten har däremot blivit rätt snea.

Ericson skickar diverse förmål från olika platser i världen utan förpackning och emballage. Mottagare är en viss (fiktiv) Mr Cheng, som har att hämta ut förändelserna på postkontoret i Berlin. Adress och frimärken hamnar direkt på föremålets yta. Precis vad som helst skickas i väg. Det jag personligen fnissade mest åt var en McDonalds-ostburgare, en limpa, en microvågsrätt (oidentifierbar) och en flaska Ramlösa. I boken visas fotografier av förmålen, utan någon som helst text.

Du hittar säkert ditt eget favoritföremål.

Rekommenderas!

Öar, del 2: Rockall

Nordatlanten har sina fascinerande, karga öar. Här hittar vi bla Grönland, Island , Färöarna, Shetlandsöarna, Orkney och Hebriderna. De känner du sannolikt till. Rockall, däremot är en ö som undgått de flestas uppmärksamhet. Ön ser inte mycket ut för världen: det är en brant klippa, runt 25 meter i alla dimensioner och täckt av fågelskit. Sådana hittar man i tusental, men Rockall skiljer sig markant från alla andra menlösa klippor. Den ligger nämligen 30 mil från närmsta skotska ö (Soay, som i sin tur ligger en bra bit från skotska fastlandet).

Fullständigt isolerad ute i oceanen sticker den upp, som fenan på ett gigantiskt havsvidunder. Havsbotten på vilken den står antas hysa olja, så både Storbritannien, Island, Irland och Danmark (i skepnad av Färöarna) gör anspråk på området runt Rockall.

Själva bumlingen brydde sig ingen om förrän 1955. Storbritannien skulle då testa en ny typ av missiler de fått av USA. De skulle fyras av rakt ut över Atlanten. Britterna blev lite nojiga över att ryssarna skulle smälla upp spionutrustning på Rockall, så den 18:e september genomförde de sin senaste territoriella expansion. Fyra personer från marinen klättrade upp på Rockalls topp, hissade Union Jack, borrade fast en mässingsbricka och en av dem ylade: "In the name of her Majesty Queen Elizabeth the Second, I hereby take possession of this island of Rockall".

Svaret från de andra länderna som hade intressen i området blev "ta klippåbäket om det är så jävla viktigt, men havsbotten behöver vi snacka om!"

Någon exploatering har ännu inte ägt rum. Greenpeace genomförde 1997 en aktion mot oljeborrning i området. Under 48 dagar bodde aktivister i skift i en kapsel placerad på klippan.

Rockall har en oerhört diger historia för att vara en stor sten. Läs gärna mer på denna sajt, skriven av en Rockallbesatt tjeck. Kolla även in denna video, där vi får se en britt bestiga ön (han övernattade även där under 40 nätter).

Chagossierna - Att sno en nation

Chagosarkipelagen utgörs av ett sextiotal öar mitt ute i Indiska oceanen, 50 mil söder om Maldiverna. Arkipelagen upptäcktes på 1500-talet, exakt när och av vem är inte riktigt utrett. Herraväldet över öarna var länge franskt, så småningom blev det brittiskt.

På öarna anlades bland annat kokosnötplantager, vilka krävde slavar. Slavarna hämtades från olika länder vid Indiska oceanen. Slaveriet avskaffades vad det led, men befolkningen blev klar och öarna hade på 1900-talet knappt ett par tusen invånare som bott där i många generationer. Chagossierna, som de bla kallas, levde ett gott liv på sina paradisöar.

Runt 1970 förändrades deras liv dramatiskt. Regeringen i London beslutade att de skulle bort. Av någon anledning skulle öarna evakueras. Chagossierna förstod ingenting och kunde naturligtvis inte tänka sig att lämna sitt fädernesland. London hävdade att de bara var kontraktsarbetare och att de verkligen inte hörde hemma på Chagos. Med hot och fula metoder (bla utrotades alla hundar på öarna - som öborna höll mycket av) fick staten tillslut ombord alla invånare på ett fartyg. Diasporan dumpades i Port Louis hamn, i Mauritius som just blivit självständigt från just Storbritannien. Allt skedde mycket diskret. I Port Louis slums värsta ruckel, där inte ens de eländigaste Mauritierna kunde tänka sig att bo, inkvarterades Chagossierna. Många dog på kort tid av misär och, som de själva sa, sorg. Där bor de än i dag.

Varför kördes de bort? Britternas bästisar USA hade då det begav sig blivit oroliga för att Sovjet fick allt större militärt inflytande i Asien. På Diego Garcia, den största ön i arkipelagen och där de flesta bodde, byggdes strax efter avakueringen Camp Justice - USA:s största militärbas utanför amerikansk mark. Nu var man hyfsat nära sydasien.

Chagossierna har i skymundan ständigt fört en kamp för att få återvända. De lyckas gång på gång komma en bra bit på vägen genom alla juridiska instanser, men London fixar och trixar så att det ständigt blir avslag. Detta har bland annat belysts i John Pilgers prisbelönta dokumentär Stealing a nation.

Britternas senaste drag är att göra arkipelagen till ett naturreservat. Inte för att hindra Chagossierna från att återvända, bedyrade man. Man vill bara värna om biologin i området (hur nu detta är förenligt med att låta USA ha en av världens största militärbaser i detsamma).

Wikileaks drog emellertid ner brallorna på London genom att publicera interna dokument som visade att man faktiskt ville hålla kvar diasporan i Mauritius genom naturskydd.

Chagossierna kämpar på.

Kim Jong-Il looking at things (hemsida, 2010-)

I Nordkoreas diktators arbetsbeskrivning står det tydligen att man bör göra studiebesök.

Massor med studiebesök.

Av bildmaterialet att döma, som den obetalbara nordkoreanska statens nyhetsbyrå, KCNA, pumpar ut är Kim Jong-Il ute och flänger land och rike runt med sitt hov stup i kvarten. Han är alltid omgiven av ivrigt antecknande människor (journalister?) vid sina besök vid fabriker, butiker, byggarbetsplatser, lantbruk, militärförläggningar, med mera, med mera. Kim har ju förstått att det gäller att spela intresserad och pilla, vrida, vända och närgranska så mycket som möjligt. Dessa ögonblick förevigas med kamera. Då härskaren har ett tämligen lustigt signalement blir varje bild en komisk liten tavla.

Någon Portugalbaserad person har fått den lysande idén att i en blogg (http://kimjongillookingatthings.tumblr.com/) publicera dessa bilder, rakt upp och ner, med ultraminimalistiska bildtexter (looking at a door, looking at candy, looking at octopuses, looking at mineral water, looking at dolls, looking at pigs etc).

Resutatet är monumentalt roligt.

(Inlägget har tidigare publicerats på systerbloggen Eclecticum)

Drottninglandet (bok, 2009)

I boken Drottninglandet får vi lära oss att det 1973 fanns 71 thailändskor i Sverige. I dag finns här lika många som det finns samer - runt 18 000. Många av dem har hamnat i Västerbotten. Elin Berge har med kameran följt vardagen för flera thailändska kvinnor i trakterna mellan Fredrika och Umeå. Resultatet blev denna bok.

Bilderna är fina och etnografiskt är projektet mycket intressant.

Till boken hör en skiva av den hos Kartrummet mycket uppskattade pianisten/sångerkan/låtskrivaren Frida Hyvönen. I denna kontext befarades dock att det skulle bjudas på pretentiösa ljudlandskap. Glädjande nog serveras det regelrätta låtar, låt vara att några är lite väl tramsiga, men helhetsintrycket är mycket gott.

Bra bilder. Bra musik.

Big River Man (film, 2009)

Kollade Svt:s alltid utmärkta dokumentärfilmsserie Dox i går. Big River Man stod på programmet.

Filmen handlar om extremlångdistanssimmaren Martin Strel från Slovenien. Han har satt flera världsrekord genom att simma längs med mastodontfloder runt om i världen.

I denna film får vi följa Strel från hans följebåt när han simmar längs Amazonasfloden. Grejar han sträckan bättrar han på sitt rekord avsevärt.

Ett mycket tacksamt ämne att göra en dokumentär på. Nu förhåller det sig emellertid så att filmen har ytterligare en betydande dimension.

Martin Strel är klippt galen.

Därtill krökar han rätt hårt och har ett rejält midjemått.

Strel beter sig hela tiden oförutsägbart och får mellan varven hallucinationer. Projektet är psykiskt utmattande så hans tillstånd förvärras ju närmare flodmynningen han kommer. Även fysiskt ligger han farligt nära gränsen. Läkare förbjuder honom upprepade gånger att simma bla pga kollapsad ändtarm och livshotande hjärtvärden. Han skiter i allt och simmar på.

Big River Man är en spännande, hysterisk och riktigt rolig reseskildring.

Rekommenderas!

The Great Human Diasporas (bok, 1995)

En geografiintresserad blir förr eller senare nyfiken på människans förhistoriska spridning över jorden. I jakten på en introduktionsbok i detta ämne snubblade jag över den här på nätet. The Great Human Diasporas är skriven av den italienske stanfordprofessorn Luigi Luca Cavalli-Sforza, som är en gigant inom området. Hans son Francesco är medförfattare.

Hur våra förfader rört sig över planeten genom årtusendena anses väl vara någorlunda utrett - de stora mönstren tillhör allmänbildningen. Det som undertecknad hoppades få svar på var varför just dessa rörelsemönster.

I boken redogör Cavalli-Sforza utförligt för mekanismerna bakom européernas historia och förhistoria. Han menar själv att forskningen och arkeologin varit mest intensiv och pågått under längst tid i denna del av världen. Detta är säkert skälet till att övriga världen inte behandlas lika utförligt i boken. Nu har förvisso The Great Human Diasporas sexton år på nacken, så modernare litteratur kanske kastar mer ljus över utomeuropeisk folkvandring.

Författaren argumenterar återkommande mot rasism. Ett kapitel har t.o.m. titeln race and racism. Detta är ett mycket bra och lovvärt drag. Som världsledande genetiker äger hans ord mot rasism onekligen en del auktoritet. Dessvärre begår han en retorisk tabbe i kapitlet evolution and progress. Här börjar han argumentera mot fenomen som ligger utanför hans fack, t.e.x. kärnkraft och miljöförstöring. Också lovvärt, men han kunde valt ett annat forum. Högerextrema kan avfärda boken som flummig vänsterpropaganda.

Vidare redogör han för hur lingvistik kan användas för att spåra släktskap mellan folkgrupper. Rejält intressanta teorier, häpnadsväckande läsning, men såvitt jag förstår är det inte alla lingvister som köper hans teorier.

Läsvärd sak, men den slutgiltiga boken om förhistoriska folkvandringar har jag ännu inte hittat.