Hoping that no one dies at the North Korean fun fair (artikel, 2011)

Gott Nytt År, geografivänner!

Bifogar (här) lite dagenefterlektyr i form av en välskriven, otroligt underhållande och, som alltid när det handlar om Nordkorea, smått chockerande text.

Landet slår en med häpnad gång, på gång, på gång.

Artikeln publicerades på vice.com för styvt ett år sen.

The Hobbit - kartor

Dryftade detta med kartor och fantasyförfattare i mitt Game of thrones- inlägg i våras.

Vankades juldagsbio i form av The Hobbit. Blev positivt överraskad över filmen! Dristar mig till och med att ranka den som mer underhållande än ringenfilmerna (för underhållning är trots allt vad det är).

Efteråt blev det att undersöka hur JRR Tolkiens kartor över Midgård finns representerade i cyber.

I och med det finns horder av programmerare världen över som gärna tar på sig slokhatt och åker på rollspelskonvent och konstant har tolkienböcker på nattduksbordet; borde det rimligtvis inte finnas en uppsjö programmerade midgårdkartor i alla tänkbara utförande?

Att det finns.

Ingen är beredd att våldföra sig på Tolkiens ursprungliga medeltidsestektik, vilket känns lite tamt, men annars flödar fantasin.

Den här interaktiva grejen är ett trevligt exempel. Och ett uppdaterat sådant, då den faktiskt inte bara snöat in på ringentrilogin - The Hobbit finns med på ett hörn.

Passport to Enclavia (bok, 2008)

Vitali Vitaliev är en journalist med samma enklavfascination som jag. Han är sedan länge brittisk och australiensisk medborgare, men härstammar ursprungligen från Ukraina. Vitaliev ställde sig frågan: vad innebär det att vara europe? Under några veckor reste han runt i Europa, inte bara från enklav till enklav, utan även till enklavliknande områden. Tex områden i Schweiz som pga av topografiska barriärer bara kan nås från grannländer.

Jag skaffade boken för att få torra fakta om dessa områden: varför finns de och vad gör gemene man där i dag? Att Vitaliev oavbrutet drar upp anekdoter från sitt liv och sina resor störde mig i början. Hans ältade om europeisk identitet hit och dit kunde jag båda ha och mista.

Efter ett tag betraktade jag emellertid hans stickspår som trevliga bonusar. Han är faktiskt riktigt rolig! Dessutom levererar han lyckligtvis exakt den fakta jag är ute efter. Han träffar allt från borgmästare till städpersonal överallt där han drar fram, så han lyckas penetrera samhällena rätt djupt.

Om han får svar på sin fråga om vad det innebär att vara europe blir jag inte riktigt klok på. Däremot drar han i slutet av boken en annan slutsats: EU är dåligt. Att han är EU-skeptiker står snart klart, och han menar att hans resor gett honom vatten på hans kvarn.

Gillar du kåserier och/eller geografi skall du definitivt läsa Passport to Enclavia.

South Pacific (tv-serie, 2009)

Nu börjar de komma, spotify-programmen fast för film och tv-serier. Har precis installerat ett sådant. Utbudet är väl inte fulländat, men ett och annat guldkorn finns där. Bland annat denna BBC-dokumentär om Stilla havet.

Att den är bra känns nästan överflödigt att påpeka, då det i det närmaste är en naturlag att den brittiska tv-stationen aldrig släpper i från sig undermåliga dokumentärer.

En hel del fokus hamnar glädjande nog på det faktum att många av oceanens öar är ordentligt isolerade. Vi får lära oss vad detta haft för effekt på växt- och djurliv samt för eventuell befolkning. Många geografiska särlingar betas av: Påskön, Kingman Reef och Tuvalu för att nämna några. BBC levererar en bombmatta av fascinerande fakta, samtidigt blir man gång på gång stel av fasa när man titt som tätt blir påmind om hur den europeiska/västerländska kolonisationen i många fall vänt uppochner på eller utplånat hela ekosystem.

Fantastiskt berättat av Benedict Cumberbatch (Sherlock Holmes).

Sex avsnitt - se dem!

Geografi och musik, del 3: Survival (1979)

Rastamännen har ju alltid gillat flaggor, i alla fall den etiopiska och den jamaicanska. När Bob Marley och hans kapell släppte skivan Survival 1979 drämde han till med 49 flaggor på omslaget! Skall erkänna att jag inte intensivlyssnat på nämna verk, men i min bok är konvolutet verkligen en klassiker.

Varför Papua Nya Guineas flagga letat sig in i kavalkaden är för mig ett mysterium som inte fått sin lösning trots detektivarbete medelst sökmotorer. De övriga flaggorna är eller var alla afrikanska.

Att bakgrunden mot vilken albumtiteln är skriven är en världsberömd bild insåg jag först i och med efterforskningen inför detta inlägg. Det är ju den klassiska teckningen över hur man packade slavar på de transatlantiska slavfraktskeppen!

Läs gärna denna lilla intervju med Neville Garrick, designern bakom omslaget.

Metro 2033 (bok, 2002)

Ryssen Dmitrij Gluchovskij publicerade för tio år sen sin bok Metro 2033 på nätet. Boken blev en omedelbar hit i sci fi -kretsar. Handlingen utspelar sig just år 2033 - jordytan har blivit obebolig efter missilregn med radioaktiva stridsspetsar. Rester av mänskligheten återfinns i Moskvas atombombsäkra tunnelbanesysten. Stationerna är fristående eller har bildat allianser med varandra och olika ideologier härskar. Då och då skickar människorna upp bepansrade och beväpnade "stalkers" för att proviantera. Uppe på ytan har strålningen lett till att dna:t i flora och fauna fått fnatt fullständigt och på några få år har ohyggliga organismer evolverats. I bland tränger jordens nya härskare ner i tunnelbanan...

Som du hör är miljön en våt dröm för sci fi-nördar. Till och med undertecknad som inte räknar mig som en sådan var faktiskt tvungen att kolla upp vad det är Gluchovskij hittat på.

Metro-fenomenet har sedan första lanseringen exploderat. Den kom i tryckt form 2006 och har översatts till många språk - till svenska 2009. Uppföljaren, Metro 2034, kom häromåret. Ett storsäljande tv-spel har släppts, som även det får en emotsedd uppföljare nästa år. En störtflod av reklamprylar finns till försäljning. Dessutom är upphovsmannen mycket positiv till fanfiktion - dvs när fans skriver egna berättelser i den redan skapade miljön. Ofta stanna sådan prosa i cyberrymden, men den första tryckta fanboken kom just översatt till svenska. Inte en vågad gissning att en långfilm dyker upp inom ett par år.

Vad går han för då vid tangentbordet, Gluchovskij? En del personporträtt håller måttet, andra är bara fåniga. Tempot är ojämt, men han är skaplig på formuleringar. Genustänk är inte hans grej. Världen han skapat är onekligen svindlande och manar faktiskt till eftertanke mellan varven.

Sen är det ju det här med den medföljande kartan. Som kartnörd höjs läsupplevelsen rejält av möjligheten att ideligen kika på tunnelbanekartan som hör till boken. Här finns bättre kartor på nätet än den i boken. Kika åtminstone på den om du hoppar över resten av metroprylen.

Landskapsvapen (följetång i David Nessles blogg)

I ett annat sammanhang behövde jag en bild på Östergötlands landskapsvapen. En sökmotor vägledde mig till denna bild som fanns på en blogg tillhörande en viss David Nessle. Namnet verkade bekant, och mycket snart stod det klart att det måste varit i serietidningen Galago, som jag läst till och från i 25 års tid, jag stött på honom. Nessle är serieskapare och översättare.

Östgötagripen var en del i en följetång, från 2007, om Sveriges samtliga landskapsvapen. Nessle har ägnat sig åt lite mikroforskning och kåserar om varje vapen.

Kartrummet plöjde naturligtvis följetången, och blev fullständigt golvat. Han är ju Sveriges kanske roligaste skribent!

Man kan egentligen ta vilket stycke som helst ur hela landskapsvapensviten, ja kanske hela bloggen, som exempel på fenomenal formuleringsförmåga.

Kika på inledningen om just östgötavapnet.

"Den östgötska drakgripen närmast dryper av hårdrockestetik — tillochmed Gene Simmons skulle nog vända på klacken om han stötte på den i en mörk gränd. Även de omgivande liljorna ser av någon anledning mera ut som kaststjärnor."

Sen följer en utläggning om vad landskapsvapen handlar om, det supertrista ämnet heraldik. Men Nessle gör läsningen till en fröjd. 

Ibland kommer han med rättelser av sin egen text. Som här, i samband med ångermanlandinlägget.

"Efter febrila studier — d v s någon minuts innantilläsning — kan jag konstatera att Kräkånger ligger i Västerbotten, och inte alls borde ha behandlats i samband med Ångermanland. Dammit. Men eftersom jag är en arrogant sälle från Mälardalslandskapen kan jag ju ta mig vilka friheter jag vill med Norrlands geografi. Det är min hävdvunna rätt."

Läs bloggen, för tjyven!

Pungböle

Fin bro va? Den ligger vid en pittoresk liten by i finska skärgården.

Nu är det läge att spänna fast säkerhetsbältena, jag kommer nämligen att avslöja vad byn heter.

Pungböle.

Jag svär. Den heter så.

Bron heter Pungbölebron, och då jag är en flitig finlandsresenär har jag haft nöjet att åka över den åtskilliga gånger.

Den byggdes 1972, och flygfotot är taget samma år.

Kosmo (radioprogram)

Tillhör du dem som får spastiska vredesutbrott över svinn av skattemedel? Då vill Kartrummet passa på att tipsa om ett gott exempel på hur dina surt förvärvade stålar faktiskt förädlas på ett alldeles underbart sätt!

En del av din skatt hamnar hos redaktionen på Kosmo, ett program på public service-kanalen P1. De tre damerna på redaktionen ser tillsammans med sina reportrar till att du å det grövsta för valuta för pengarna. De gör radio av världsklass. Dina perspektiv vidgas och du får en utmärkt fortbildning i samhällskunskap, konst och framförallt geografi - och så har du blivit en mer kompetent samhällsmedborgare!

Så här beskrivs programmet på deras hemsida: "Kosmo är ett kulturmagasin med internationell utblick. Programmet rör sig i gränslandet mellan kultur- och samhällsfrågor, samlar både svenska och internationella röster och förhåller sig både till debatter och festivaler, till kulturlivets synliga trender och mer krypande rörelser."

Bland mycket annat för vi följa med en pensionerad lärarinna i Tyskland som ägnar större delen av sin vakna tid åt att skrapa bort fascistiska klistermärken samtidigt som hon fotodokumenterar allt. Vi får träffa den demokratiskt valde borgmästaren i Tirana, Albanien, som själv tog beslutet att alla fasader i stan skulle vara färgglada. Och vi hänger med en vietnamesisk båtflykting i Melbourne, Australien, som läst litteratur på finuniversitet, släppt hyllad roman och ståuppar.

Det finns en hake. Programmet lades ner i somras. Men leve den moderna datatekniken som gör att du kan höra vartenda jäkla avsnitt igen! Här tillexempel.

Världens mest matematiska flagga

Nepals flagga är så avvikande att den känns för given på en blogg om udda geografiprylar. Men tror fasen jag hittade en angreppsvinkel som funkar.

I Nepals konstitution finns en exakt beskrivning hur man medelst matematik går till väga för att rita flaggan. En brittisk matematiker tog fram papper, penna, linjal och konstitution, och skred tillverket.

Kolla detta klipp där arbetet dokumenterades.

Geografi och musik, del 2: Great British Bands

Pello är en londonbaserd konstnär som helst håller sig till musikteman. Ett av hans verk har hamnat i toppen på min önskelista, Great British Bands: en makalöst vacker storbrittanienkarta. Kartan utgörs av bandnamn, placerade där banden bildades. Låt vara att ett och annat undermåligt band letat sig in på kartan, men de kan man lätt ha överseende med.

Trots att jag är emot hela reklamväsendet vill jag härmed uppmana alla vänner av geografi och musik att gå in på pello.co.uk och köpa ett tryck för inramning och upphängning över finsoffan. 32 pund går den loss på.

Svenska flaggan-look-a-likes del 6: finlandssvenskarnas flagga

Se där, Skånes flagga! Tänker du nu.

Ja och nej, säger jag. Reser du runt i de finska kustlandskapen kan du se den här på en hel del stänger.

Det är nämligen den inofficiella flaggan för de svensktalande i Finland.

Bir Tawil

Det finns egentligen endast en plats på jordens landyta som ingen nation överhuvudtaget gör anspråk på. Det är ett 2000 kvadratkilometer stort område på gränsen mellan Egypten och Sudan. Bir Tawil kallas det.

Området skiljer sig inte alls från omgivningen - sterilt, torrt och obebott, så hur kommer det sig att ingen vill ha just Bir Tawil?

Det hänger samman med britterna och deras linjaler.

År 1899 lade kolonisatörernas lantmätare upp sina ritdon på kartan och drog ett spikrakt streck längs med 22:a breddgraden. En utmärkt sträckning för den egyptisk-sudanesiska gränsen! tyckte man. Tre år senare ändrade kolonisatörerna sig. Befolkningen i Halaibtriangeln intill Röda Havet hade nämligen starka band till sudandelen av den brittiska administrationen. Därför knixade man till gränsslutet så att Halaibbefolkningen kom att styras från Khartoum i stället för från Kairo. Ett område - Bir Tawil - hamnade under 22:a breddgraden,

När länderna senare blev självständiga var den strategiskt viktiga Halaibtriangeln hett eftertraktad av både Egypten och Sudan. Egypten menade att 22:a breddgraden-gränsen var den ursprungliga och korrekta. Sudan hävdade naturligtvis att knixvarinten var den rätta. Konsekvensen av ländernas krav blev att Bir Tawil hamnade utanför bägge intresseområden.

Denna låsta och unika situation råder än i dag.

I Bir Tawil finns som sagt ingenting, bortsett från några däckspår som kan beskådas på googlesightseeing.coms satelitfotosida.

Gagauzien

När vi kartskådare beger oss ut i atlas på jakt efter riktiga rariteter är ofta forna Sovjetunionen att säkert kort. På sina ställen är gränserna så mosaikartade, och folkgrupperna så kringkastade att man verkligen måste kavla upp ärmarna för att försöka få rätsida på begreppen.

Innan man tar sig an den hopplösa kaukasusregionen, eller själva Rysslands inre autonoma och halvautonoma provinser kan man värma upp med Moldavien. Har redan skrivit om det separatistiska Transnistrien, som de jure är en moldavisk provins, de facto sköter sig helt själv

Betydligt mindre väsen av sig gör den lilla republiken Gagauzien, som i form av fyra små plättar ligger utspridd i södra delen av Moldavien. Låt vara att det uppstod någon skärmytsling under nittiotalets första hälft, då republiken kämpade för sin autonomi, men annars går den de flesta förbi. Inget annat land har erkänt Gagauzien, men så länge befolkningen, som är ett kristnat turkfolk, har sin autonomdeal med Moldavien klagar ingen högljutt.

Jordbruksrepublikens största näringar är vin- och solrosoljeproduktion. Huvudstaden heter Comrad och har en befolkning på knappt 25 000.

Ett litet reportage från området hittar du här.

Utomsvenskt svenskt del 5: Rågöborna

Har i denna internföljetång tidigare skrivit om Runö i den estniska skärgården. Här var flera öar och områden på fastlandet svenskspråkiga fram till andra värdskriget.

Snubblade över en fantastiskt intressant och glädjande artikel om Rågöarna vid Finska viken. Finlandssvenska Hufvudstadsbladet har varit på öarna och pratat med ättlingarna till de estlandssvenskar som på sistone återkoloniserat sina förfäders marker.

Här hittar du den.

Simons 120 dagar (Bok, 2008)

I Big Brother kunde man se människor utan hjärna svina i en isolerad kåk. I dokuserieromanen Simons 120 dagar får vi följa en skåning med hjärna svina land och rike runt.

Vi som läser Galago vet att Simon Gärdenfors är en tecknare som levererar snygga och ofta oerhört roliga serier. Inför detta projekt hyrde han ut sin lya i Stockholm. Under 120 dagar fick han inte besöka sin densamma. På hans hemsida fick människor från hela landet anmäla intresse för att härbergera honom i max två dagar. Sedan packade han ett minimalt bagage och flackade runt i Sverige.

Som han svinar. Hasch. Kokain. Hallicugena kaktusar. Röken och kröken. Handtrallor. Misshandel. Sex på dagis nattetid. Sex i redskapsskjul. Dödshot. Strax innan han ger sig ut träffar han på sin stora kärlek. Nasty.

Folk han stöter på bönar och ber om att få slippa figurera i boken. De blir inte bönhörda.

Karln är helt gränslös, teckar fantasktiskt och serverar en rapp och fängslande berättelse.

En riktigt bra seriebok som jag kommer att gömma för ungarna tills de blir 25.

I love Borås! (Bok, 2006)

Man bör bläddra i en stor fotobok då och då. Det gör gott. Lars Tunbjörk är en meriterad fotograf som figurerat i både svenska och utländska tidningar. Ställt ut på Moderna muséet har han också, med fotona i just denna bok.

Boken innehåller foton från resor Tunbjörk gjort i Sverige mellan -89 och -95. Kameran har han riktakt mot lite halvtrashiga objekt: sunkiga nöjesparker, Ullared, finlandsfärjor, ja, du fattar. Den enda skriftliga information man får om bilderna är i princip i vilken kommun de är tagna.

Det är en obehaglig mix av humor och svärta över fotona, som är fulsnyggt läckra allihop. Det är uppenbart att stockholmaren Tunbjörk sökt sig till miljöer han normalt sett inte vistas i, och som han finner omåttligt exotiska. Bilderna avslöjar en enorm fascination av fula varuhusentréer, textade prisskyltar, undermålig butiksinredning, ödsliga torg och människor klädda i budgetplagg. Ska vi snacka klass har han försökt skildra underklassen, eller motsvarande.

"Tunbjörk skildrar ett folkhem på dekis, eller i varje fall ett samhälle som totalt kapitulerat för kommersialismen i alla dess former", skrev Dagens arbete när det begav sig och beskrev därmed insiktsfullt vad boken handlar om.

Jag gillar Tunbjörks projekt. Nu tycker jag han tar sin kamera och går ut och betar av övriga Sverige: en medelklass på dekis, och en överklass på dekis och hur även dessa klasser kapitulerat för kommersialismen i alla dess former.

Sønn av jord og himmel (Bok, 1978)

Blev ett stycke norsk sommarlitteratur. Grönländskt uppdrag av Kåre Holt. Då bokens originaltitel är oändligt mycket mer poetisk än versionens jag läste, den svenska, håller jag mig till den i detta inlägg. Dessutom hittade jag ingen bild på den svenska upplagan, vilken för övrigt hade ett erbarmligt formgivet omslag.

Sønn av jord og himmel handlar om den verklige norsk-danske prästen Hans Egede. 1721, bara ett par hundra år efter att Norden mist kontakten med de grönländska vikingakolonierna, skrev Egede till kungen och bad om tillstånd att åka till Grönland och se om han kunde hitta dem. Han tyckte att det var hög tid att omvända de gamla nordmännen till den Lutherska läran, om de nu ens hade kvar sin kristna tro. För att få med kungen på noterna varnade han för att ön höll på att hamna i klorna på holländarna som framgångsrikt idkade handel med inuiterna. Kungen skickade upp ett par handelsskepp med Egede och dennes fru och fyra barn. Besättningen bildade en liten bas på Grönland från vilken missionären utan framgång under sexton år letade efter kolonierna. Emellertid började han ganska snart efter ankomsten predika för inuiterna. Handeln utvecklas inte riktigt som väntat.

Kåre Holt har sammanfattat detta enorma och fascinerande projekt med bla Egedes handskrivna dagbok vid sin sida. Att göra detta i skönlitterär form är ett rysligt trevligt initiativ. Holt har ett högt utvecklat sinne för formulering och totalt sett håller boken verkligen i hop.

En invändning jag har är att författaren skiftar berättarperspektiv på ett ganska kaotiskt sätt. Under bokens första tre fjärdedelar inleds varje kapitel med antingen rubriken Egedes röst eller Berättarens röst, där perspektivet är första eller tredje person. Plötsligt följer en räcka kapitel där ytterligare knappt tio figurer ur persongalleriet turas om att berätta i första person. Därefter återgår han till ursprungsupplägget. Visst måste det ha varit oemotståndligt att som författare sätta sig in i de medverkandes tankevärld, men han kunde valt en mindre klumpig metod att få detta på pränt.

Men ha överseende med detta och bara läs!

Nordisk Emigrationsatlas (Bok, 1980)

"En sån här atlas måste ju vara superintressant!" Tänkte jag när jag fick syn på Nordisk Emigrationsatlas i den lokala bibblan. "Den innehåller säkert massa olika kartor! Tex kartor som visar vilka länder man åkte till! Kartor som visar hur de nordiska folken spred sig i de nya länderna decennierna efter ankomsten! Och kanske kartor som visar de olika rutterna man kunde välja!"

Där hade jag fel.

Nordisk Emigrationsatlas innehåller sexton likadana kartor över Norden. Medelst cirklar visas hur stort personutflödet var i varje kommun under sexton på varandra följande perioder under de stora emigrationsåren.

Den är ganska tråkig.

Geografi och Musik, del 1: Hell's Ditch (1990)

Kartrummet gillar musik. I bland gifter sig de tvenne disciplinerna geografi och musik. Då uppstår ett gyllene bloggögonblick. Några av dessa ögonblick kommer att från och med nu att med ojämna mellanrum dyka upp i Kartrummets nya följetong Geografi och Musik.

Först ut är skivomslaget till The Pogues lp från 1990, Hell's Ditch.

Skivan har inte bara ett makalöst vackert omslag, där låtarnas titlar utgör namnen på platser i en fiktiv karta, den är även The Pogues allra bästa skiva. Bandet övergav punkinfluenserna och spelade in 12 glimrande folkpoppärlor. Till nästa skiva hade den legendariske frontmannen och bandets mest kompetente låtskrivare Shane McGowan lämnat skutan. En fin avslutning på en epok.

Maneuvers in the dark (film, 2012)

För några år sedan surrades det en del om Noko Jeans. Brallor projekterade och designade i Sverige, tillverkade i Nordkorea.

När de väl nådde (de hippa) butikerna blev det liv i luckan. Fackföreningar, Amnesty och andra larmade om de högst oetiska jeansen. De var inte alls oetiska bedyrade de tre innerstadshipstrarna som utgjorde firman Noko jeans.

Jo, det var de, får vi veta i filmen Maneuvers in the dark. Filmaren Maria Ramström har gjort en dokumentär som följer de tre unga entrepenörerna från idestadiet till något år efter kollapsen. Såväl Noko-gänget som investerare, ja, alla inblandade utanför Nordkorea, är överens om att hela jäkla projektet var ett misslyckande. Vinnare blev Kim Jong-Il- regimen som förhalade produktionen tills Noko var tvungna att åka hem. Därefter kunde de sy upp byxorna i godtycklig fabrik utan att några svenskar kunde komma med rättvisepekpinnar.

Fantastisk film om ett bisarrt projekt.

Utomsvenskt svenskt del 4: Sveagruvan

Ända sedan Svalbard (eller Spetsbergen som man i Sverige tidigare kallade det) upptäcktes så var det fritt fram för alla länder att åka dit och exploatera naturtillgångarna. De kustnära valarna fiskades ut av holländarna och britterna redan under tidigt 1800-tal. 1925 ingicks emellertid fördraget Spetsbergstraktaten som i stort innebär att norska lagar gäller, men att medborgare i de 26 till fördraget anslutna länderna (bla Afghanistan (!)) har rätt att bedriva näringsverksamhet samt jakt och fiske på Svalbard.

Vid förra seklets början begav sig i första hand norska, ryska och engelska gruvbolag upp till Svalbard för att knacka loss stenkol från bergen. Sverige gjorde ett mindre lyckat försök att starta kolbrytning vid en plats kallad Pyramiden. 1919 startade man Sveagruvan längst in i Van Mijenfjorden som kom att bli mycket lönsam. 1925 utbröt en förödande brand i gruvgångarna. Man lyckades trots flera försök aldrig fullständigt släcka den, vilket blev dödsstöten för driften. 1934 köpte norrmännen Sveagruvan - idag är den största underjordiska gruvan för kolbrytning i Europa.

Under Sveagruvans första epok vistades där kontinuerligt ett par hundra svenskar. 1979 kom boken Sveagruvan på Spetsbergen, av Resar-Herman Jakobsson och Roger Kellerman. Författarna redogör för turerna vid gruvan och samhällets uppgång och fall. Vid författandet av boken spårade man upp några arbetare och tjänstemän som var med när det begav sig. Dessutom publiceras dagboksanteckningar samt en hel del foton.

Om man har överseende med att boken till sin form är en smula mischmaschig får man här fantastisk förstahandsinformation från den lilla svenska kolonin. Vi får insikt om arbetslivet i gruvor, stall och matsalar. Vi får rapporter om de många konflikterna mellan det stridbara sydikalistfacket och ledningen. Dessutom får vi veta att det fanns många sätt att slå ihjäl fritid i ödemarken - med bla orkester, teater, biograf, bibliotek, jakt eller sprit.

Berättelsen om Herr Han (Bok, 1972)

Har precis satt tänderna i två biografiska romaner. Den ena var en omåttligt ordrik tegelsten författad av en norsk man bara några år äldre än jag. Boken är relativt nyutkommen, handlade om honom själv och var blott den första i en serie om sex. Efter bra mycket färre än hundra lästa sidor kände jag mig smetig av ordbajs. Hans berättarteknik fick tiden att flyta oerhört långsamt och jag kunde inte för fem öre engagera mig i hans levnadsöde, än mindre förstå varför han fått en hel skottkärra priser för sin bok. Jag slutade läsa.

Den andra boken skrevs 1972 i Sydkorea, som då var en hård diktatur. Den är 126 sidor tunn och författaren klämmer under dessa sidor in en förfaders (till stora delar verkliga) levnadsöde under och efter koreakriget. Berättartekniken är enkel, ren och ruskigt effektiv. Genial kan man säga.

Boken engagerar direkt. Man läser den utan motstånd, berörs något enormt och lär sig en hel del om livet på ömse sidor av gränsen på koreanska halvön (och där fick Kartrummet en förevändning att blogga om den...) Koreansk diktatursmärta slår norsk medelklassmärta alla dagar i veckan.

Författaren Hwang Sok-Yong, född 1943, har under flera år varit fängslad av politiska skäl. Denna bok översattes till svenska 2007.

Moose Boulder

Övre sjön vid gränsen mellan USA och Kanada är världens till ytan största sötvattensjön. I sjön finns en ö, Isle Royale, som är en nationalpark och främst känd för att man under många decennier studerat vargars predation på älgar. Dessutom används den ofta som exempel på vad främmande organismer kan orsaka. 1980 bröt en parkbesökare det strikta förbudet mot att ta med hund. Ett virus spreds och ett år senare hade 80% av vargstammen strukit med. Detta i kombination med att alla individer härstammar från ett förädrapar som invandrarde på femtiotalet, vilket genererat en hel del inalvelskador, har lett till att stammen inte återhämtat sig.

Men ur ett geografiskt perspektik är ön betydligt mer intressant. Isle Royale hyser nämligen ett antal relativt stora sjöar. I den största, Siskiwit lake, finns också ett antal öar. Den största av dessa heter Ryan Island. Under rätt förhållanden uppstår på denna ö den lilla pölliknande sjön Moose Flats. Och när denna lilla sjö existerar sticker stenbumlingen Moose Boulder upp över ytan, som en ö. Och då kan man säga att Moose Boulder är den största ön i den största sjön på den största ön i den största sjön på den största ön i den största sjön i världen.

Vad tokigt!

Freds Polarhörna (tv-program)

Öppna kanalen är en intressant tv-företeelse som etablerat sig i de större orterna i landet. Privatpersoner och föreningar köper sin egen tv-tid, slår på kameran och kör. Man kan inte så mycket om tv, men det struntar man i. Sådant tilltalar mig. I musiken värld har stor konst uppstått under liknande förhållanden. På samma sätt har mycket läsvärd text sett dagens ljus.

Guldkorn finns det alltså gott om i amatörsfären, dessvärre är Öppna kanalen befriad från sådana. Till kanalen försvar kan sägas att jag inte spenderat speciellt många timmar, eller snarare minuter, framför den.

Religösa grupper är klart bäst representerad i den sanslöst eklektiska tablån, tex har Romska kristna socialdemokrater köpt sig ett pass. I programmet Stoppa förstörelsen av världen! vankas det terapi med psykoanalytiker. Schackklubben Akrobaten försöker sig på schack-tv.

En annan stor kategori i sändarskaran är gamla gubbar. Du kan tex sjunka ner i tv-soffan med en kall läsk och nypoppade popkorn och njuta av Prostatabröderna. Programmet utgörs av en farbror som pratar. Om prostatan.

Faktum är att jag idag såg ett helt halvtimmesprogram: Freds Polarhörna. En äldre herre vid namn Freds Goldberg snackade gammaldags polarforskning med en "god vän". Bägge lika orutinerade framför kameran. Efter en kvarts intervju visade man en dokumentär från tidigt sextiotal om en norsk antarktisexpedition. Sen var det slut. Måste tillstå att jag som geografintresserad faktiskt hade en del utbyte av programmet.

Ville veta mer om produktionen så jag googlade "Freds polarhörna". Fick tre (!) träffar - samtliga utan meningsfull information.

"Fred Goldberg" genererade betydligt fler träffar, och jag kunde konstatera att upphovsmannen faktiskt är polarforskare vid KTH. Dessutom tillhör han det minimala antal forskare som hävdar att 99,9% av all världens forskare vilseleder oss i klimatfrågan.

Hursomhelst, ska försöka komma i håg hans nästa Öppna kanalen-halvtimma, om en månad.

Kartappikonen i iPhone

Ta fram iPhonen. Kolla på ikonen för standardappen Kartor. Håll den sedan bredvid denna bild.

Jorå, det är samma område som jag letat upp i själva kartappen.

Vad är det för ställe, då?

Infinite Loop, som ligger precis intill där North De Anza Boulevard skär Junipero Serra Freeway, 280:an.

Jamenvarliggerdet, då?

I Cupertino. Inte långt från San Fransisco, Kaliforninen.

Och?

Apple inc har sitt huvudkontor på 1 Infinite Loop. Nu vet du det.

Game of thrones- kartor

Säga vad man vill om fantasyförfattare, men de vinnlägger sig oftast om att göra en karta över sin hitte på-värld. Det är bra.

Haken är att de går igång på medeltidslayout, och om du  frågar mig så hade inte kartritandet sin storhetstid under denna era.

Har liksom tusen och åter tusen fastnat för den groteskt påkostade HBO-tv-serien Game of thrones, baserad på fantasyförfattaren George RR Martins oavslutade tegelstenssvit. Vinjetten utgörs av en glidflygning över en animerad 3D-karta över världen i vilken handlingen tilldrar sig. Den är oerhört läcker och har troligen kostat lika mycket som en genomsnittlig animerad långfilm att producera.

Naturligtvis har Kartrummet trålat nätet efter den slutgiltiga 2D- Game of thrones- kartan. Kunde direkt konstatera att varken RR, hans förlag eller upphovsmännen bakom tv-serien tagit fram en sådan. Detta faktum har drivit fram en flora av så kallade fan art - kartor. Många är riktigt bra, men på nätet verkar det råda konsensus om att superfanet Mountain Goat överträffat allt annat. På hans sida hittar du inte en, utan flera varianter på den slutgiltiga kartan. Den här är bäst.

Judiska autonoma länet

På 1920-talet hade den sionistiska rörelsen ett antal tongivande konkurrenter. En sådan organisation var IKOR (Idishe Kolonizatsie Organizatsie in Rusland). Organisationen stod kommunismen nära och tyckte att knegarnas paradis i öster vore en perfekt plats för de arbetande judarna att stråla samman på. IKOR var tämligen resursstark då den sponsrades av ett antal amerikansk-judiska affärsmän. 


Högst upp på IKOR:s önskelista fanns Sovjets egen riviera Krim, men Kreml befarade att lokalbefolkningen inte var mogen för en judisk massinflyttning. Istället erbjöd man ett område i Khabarovsk län. Ett relativt folktomt område med en hel del träskmark. Det var beläget i fjärran östern, inte långt från Koreahalvön. Här, intill den strategiska kinesiska gränsen behövde Sovjet få fart på nybyggandet.


Sju tidszoner öster om Moskva kunde alltså Sovjet tänka sig att upplåta lite mark till sina egna och utlandets judar, och vid trettiotalets mitt fanns Judiska autonoma länet utmärkt på Sovjets kartor.


Lyckan blev dessvärre kortvarig, Stalins paranoia letade sig redan innan decenniet var över in i länet och det blev gullag eller nackskott för eliten i de nya samhällena. Och på det kom andra världskriget. Och därefter blev staten Israel ett reellt alternativ.


Som mest bodde 18 000 judar i länet, i dag bor där knappt ett par tusen vilket utgör en procent av länets totala befolkning. Men namnet är fortfarande Judiska autonoma länet.

Hans ö

Sen danskarna la vantarna på Grönland har deras herravälde inte alls varit ohotat. Under en kort period på trettiotalet räknade norrmännen östra Grönland som sitt (se tidigare inlägg). Inte ens i dessa dagar får Danmark ha sitt isrike i fred - sedan 1971 har Kanada kommit dragandes med anspråk.

Nu rör det sig inte om hela, eller delar av Grönland, utan om en någon kvadratkilometer kal och steril klippö utanför Grönländska kusten. Den ligger långt norr om bebolighetens gräns. Hans ö kallas den, efter inuiten Hans Henrik (västerlänningarna envisades länge med att hitta på "riktiga" namn till inuiterna). Hans Henrik guidade jänkaren och upptäckaren Charles Francis Hall i trakterna på 1870-talet.

Att två superutvecklade, stabila demokratier plötsligt börjar jiddra om en obebolig klippö i är en av anledningarna till att geografi är så oerhört fängslande.

I detta fall är det emellertid tämligen enkelt att räkna ut orsaken till konflikten. Just det: fossila naturtillgångar. Ländernas regeringar hoppas att det kan finnas olja i området. Hans ö ligger strategiskt belägen mitt i Nares sund som skiljer Grönland från kanadensiska jätteön Ellesmere Island. Havsgränsen mellan länderna var länge odefinierad, men 1971 satte sig parterna och förhandlade fram en sådan. Allt gick som smort tills pennan kom fram till Hans ö, som bägge länder betraktade som sin. Här kunde man inte enas, så gränsen upphörde vid öns södra strand och återupptogs vid den norra.

Sedan dess har såväl forskare, soldater som politiker från bägge länder lite då och då smygrest respektive lands flagga på ön. Varje gång har aktionen bemötts med en protest från motparten.

Får Kartrummet komma med ett tips till Kanada och Danmark så föreslås härmed att de klunsar om saken. Geologer har trots att man letat sen åttiotalet inte hittat något brännbart i underjorden. Samtidigt har de konstaterat att de horder av isberg som årligen väller fram genom det trånga sundet gör Hans ö till en komplett hopplös plats att ha som exploateringsbas.

Världens längsta ortnamn

Llanfairpwllgwyngyllgogerychwyrndrobwllllantysiliogogogoch är en liten håla i Wales som i bland anges som den ort i världen med längst namn. P4 Jämtland tog upp frågan till granskning och hittade en ort som bräckte Llanfairpwllgwyngyllgogerychwyrndrobwllllantysiliogogogoch. Njut av detta klipp där orten uppläses.

Falling off the map (bok, 1994)

Impulsköp i bokhandel. Nån tjomme vid namn Pico Iyer har skrivit reseskildringar. Enligt omslaget ska han ha besökt galet obskyra platser runt om på jorden. Bläddrade igenom boken och såg att han varit i bla Nordkorea och Buthan. Coolt, tänkte jag, och köpten.

Just Nordkorea och Buthan är ju knakelibrakknasiga länder, och dessa kapitel har ett visst läsvärde. I övrigt har han besökt bla Island, Australien och Kuba. Här har han inget nytt att tillföra, och dessvärre är han så tråkig skribent att man på sin höjd översiktsläser.

Han försöker skriva humoristiskt, vilket är lovvärt, men han är ändå torr på ett dåligt sätt.

Kanske kan kränga den här på ebay - boken visade sig nämligen vara signerad av författaren.

Svenska flaggan look-a-likes del 5: Cornwalls flagga

Längst nere i sydöst på engelska fastlandet ligger Cornwall - ett litet bortglömt Skottland. Eller Wales. Dvs ett område med en egen, särpräglad identitet som fått stryka på foten efter sekel av engelskt inflytande. Kornerna, som de cirka 500 000 invånarna kallas, talade tidigare korniska och räknas/räknades till kelterna.

Intill ser du Cornwalls flagga. Rätt snygg.

På andra sidan Engelska kanalen ligger den numera franska regionen Bretange - också ett gammalt keltnäste. Gissa hur deras flagga ser ut.  Exakt som Cornwalls.

Watains turnékarta. (Turnéplan , 2012)

Watain är en black metal-ensemble från Uppsala som på senare år på rönt stora framgångar. Bla annat fick de en grammis i fjol. De spelar knakelibrakhård musik, håller på Satan, smetar in sig i härsket grisblod på scenen och spikar upp kadaver på densamma när de uppträder.

Samtidigt som de håller på med sånt där så har de en känsla för stil som på vissa plan bräcker det mesta. Kolla tex in deras plan över vårens nordamerikaturné här intill, som ligger på deras hemsida. Ett konstverk, rätt och slätt, som får en kartofil alldeles knäsvag.

Vill du läsa mer om Watain och andra svenska band i genren kan jag rekommendera den nyutkomna, fenomenala boken Blod, Eld, Död.

Alla monster måste dö (bok, 2011)

Då alla turister, utan undantag, vallas längs med samma rutt då de vistas i Nordkorea kan man tro att reseskildringar från denna vanvettiga diktatur blir rätt likformiga. Efter att läst något halvdussin turistrapporter kan jag konstatera att inte är fallet. Nordkorea är verkligen inget land man slentrianbesöker. Den som beger sig av till landet gör det oftast efter flera års överväganden, och de föreställningar man har om sitt resmål liknar inga andra. Nordkoreaskribentens inre tankar tar betydligt större plats än miljöbeskrivningarna, vilket leder till att alla skildringar blir unika.

Alla monster måste dö är skriven av Magnus Bärtås (konstnär, författare och professor på Konstfack) och Fredrik Ekman (författare och musikdramatiker).

Deras nordkoreaberättelse kretsar runt Madame Choi, den legendariska sydkoreanska skådespelerskan som på order av Kim Jong-il kidnappades 1978. Även hennes exman, berömd regissör, fördes till Nordkorea och under flera år tvingades de arbeta landets filmindustri.

Bärtås och Ekman väver samman rapporterna från de guidade turerna med de kidnappades biografier och stora mängder resonerande kring koreansk filmindustri, och avancerad tolkning av alstren denna producerade.

En nytt och mycket intressant sätt att skriva om denna omåttligt fascinerande plats.

Nahwa

Förenade arabemiraten (UAE) och Oman stryrdes fram till sjuttiotalet av britterna. När kolonialmakten åkte hem uppstod en gränssituation som på flera sätt fascinerar gränsnördar. Av de två utkristalliserade länderna utgörs UAE av en samling emirat vars snurriga gränser i sig är en sällsam historia. Oman består av ett rejält stycke land öster om UAE och Saudiarabien. Samhällena i regionen fick vid självständigheten ta ställning till vilket land de ville tillhöra. Precis vid Hormuzsundet valde befolkningen Oman, vilket resulterade i en omansk exklav.

På mer detaljerade kartor framgår det att det mellan denna exklav och stora Oman finns ett område, mitt på UAEsk mark, där man också röstade för omansk tillhörighet. Den mycket lilla enklaven Mahda.

Håll i dig nu. Inuti det 75 kvadratkilometer lilla Mahda ligger Nahwa, en husklunga med 40 byggnader där byborna vid uppdelningen sa "vi ska fan inte tillhöra Oman!" Således uppstod det mycket sällsynta gränsfenomenet counter enclave (har ännu inte sett någon tillfredsställande svensk översättning av begreppet. Dubbelenklav skriver hursomhelst vissa).

Det är inte lätt att hitta reseskildringar från denna raritet, men skribenten och gränsentusiasten Rolf Palmberg har på indiereseguiden Boots'n'all publicerat ett reportage från Nahwa. Här har du det.

Encounters at the end of the world (film, 2007)

Såg för några år sedan Werner Herzogs dokumentär Grizzly man från 2005. Ruggigt bra.

Stötte på Encounters at the end of the world av samme regissör. Även denna visade sig vara en dokumentär. Herzog fick för sig att åka till polarforskningsstationen McMurdo på Antarkis. "Befolkning": 1000 pers. Där glider han runt med sitt team och språkar med personalen. Ibland gör han avstickare till satelitstationerna.

Fokus ligger i första hand inte på forskarna. Han slänger käft med byggjobbarna, svetsarna, kockarna och busschaufförerna. De får berätta sitt livs historia. Väljer man att bli en knegare at the end of the world har man garanterat en skön livshistoria. Där fick Herzog verkligen till det.

Det blir en del snack med vetenskapsmännen. Herzog är mer mer nyfiken på deras världsåskådningar är deras aktuella projekt. Han kan verkligen göra dokumentärer, den gamle tysken.

Rolig är han också. Vid ett tillfälle konfronteras han med en talträngd pingvinforskare. För att att få lite action i konversationen börjar han fråga om sexuella avvikelser och galenskap förekommer bland pingviner. Alltid med ett torrt tonfall.

Filmen är enastående vacker, lärorik, humoristisk och tankeväckande.

Kallar mig from nu ett Herzog-fan och kommer lätt att se så många av hans filmer jag kan.

Swansea Love Story (film, 2010)

VBS.TV, som är tidningen Vices web-tv, ligger bakom denna dokumentär. Som alltid när Vice är inblandat blir resultatet lysande. Här har man åkt till staden i Wales med det bedårande namnet Swansea och hittat något fult, skrämmande och djupt tragiskt.

Fram till Thatcher-eran var Swansea en stolt och expansiv gruvstad. Sedan vände det. Idag skenar arbetslösheten och heroinmissbruket bland unga har mångdubblats.

Swansea Love Story är nittiotalsklassikern Trainspotting på riktigt. Filmarna följer ett antal människor runt tjugo som är djupt nere i ett heroinberoende eller som precis har lämnat det.

Allt är så naket det kan bli. Kameran följer med sjaviga killar i slitna adidasmjukisar in bakom containrar där de bland skräp och maskrosblad i den spruckna asfalten fixar sin fix, och skjuter upp den. Kameran är med när den tjugoåriga dottern sitter med sin farsa, farsans skabbiga hund och sin dubbelt så gamla pojkvän och röker, krökar och snackar droger. Vi får även vara med när det unga herionistparet tokgrälar på öppen gata, dyngraka på billig päronstarkcider.

Men detta är ingen freakshow. Kameran tar oss även med till de pensionerade gruvarbetarnas manskör och kamratföreningar där de talar om gamla dagar, ondgör sig över Margaret Thatcher och är bekymrade över Swanseas utveckling. Filmskaparna lyfter även fram rasmotsättningarna i staden och talar både med rasister och invandrare.

Det finns ett kängpunkband som heter Skitsystem. Kommer hela tiden att tänka på det bandnamnet när jag ser filmen.

Här kan du sen den.

Språkens historia (bok, 2010)

Tore Janson är förutom författare även professor emeritus i latin och afrikanska språk. '97 kom första upplagan av hans bok Språken och  historien, som hittade läsare över  hela världen. I förfjol gav Janson ut verket med ny titel, efter att ha redigerat det från grunden.

Språkens historia beskriver språkens utveckling ända från våra ludna förfäders grymtanden till i dag. Dessutom försöker han sig på förutsägelser om hur språkbilden på planeten ter sig om såväl hundratals samt tusentals år framåt i tiden.

Jag kallar mig själv någorlunda språkintresserad, och kände till de välbekanta passagerna i språkens utveckling. Men Janson bombarderar en med ny, häpnadsväckande information, sida upp och sida ner, och jag suger med stor njutning in allt.

Vi får bla lära oss om drivkrafterna bakom språkdöd, hur språk föds, principerna för de stora språkens skriftsymboler samt att man i det som i dag är Sverige ända till medeltiden kallade sitt språk för danska.

Personligen har jag alltid undrat varför latin biter sig kvar så länge i världen i olika sammanhang, trots att det var otroligt länge sedan någon använde det som modersmål. Jodå, professorn serverar en rejäl slev latin.

Janson kommer nog inte bli ihågkommen som en stor stilist, men Språkens historia lär få en given plats i allmänbildningens historia.

Sonic i Reno

Att jag prenumerar på fyra blaskor samt dagstidning är idiotiskt. Heltidskneg och tre mindre kottar leder till tidsbrist som i sin tur gör att tidningarna alltid hamnar på hög i inplastat skick. Förr eller senare sliter jag upp plasten på de äldsta tidningarna för att hålla högens höjd någorlunda rimlig. Jag bläddrar snabbt igenom tidningarna för att välja ut de två, tre långartiklar som verkar mest intressanta.

Artikeln om Willy Vlautin i förra numret av Sonic hade definitivt ratats om det inte varit för skribenten. Mr Vlautin själv har jag aldrig hört talas om. Han sjunger i ett band (Richmond Fontaine) som jag aldrig hört talas om. Dessutom har han skrivit skönlitterära böcker som gått mig helt förbi. Po Tidholm är däremot en journalist som brukar få till det, så jag ögnade igenom första stycket. Jag fastnade direkt i något som visade sig vara en fenomenal skildring av en stad på dekis.

Willy Vlautin är bördig från Reno i Nevada, USA. Han har lämnat stan, men hans böcker och låttexter utspelar sig där och han åker ofta tillbaka för att kröka och få inspration. Tidholm strålar samman med Vlautin i Reno och spenderar ett par dagar där med honom som ciceron, karln kan ju stan utan och innan.

Platsen är ett tredje klassens Las Vegas, eller som Tidholm uttrycker det: Få platser lider av sådan diskrepans mellan marknadsföringen (mysiga bilder på barnfamiljer som firar weekend) och verkligheten (kedjerökande, aspackade indianer vid enarmade banditer).

Det är sorgliga men fängslande och välskrivna sidor. Street view-funktionen i Google earth är med vid läsningen vilket gör att man med lite detektivarbete kan vidga vyerna vid Tidholms egenhändigt knäppta foton.

North Korean Labor Camps (dokumentär, 2011)

Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Vice.com gör världens kanske mest intressanta resereportage. När Vices konstant fulle/bakfulle Shane Smith för ett par år sedan reste till Nordkorea med en kameraman skapade han i mina ögon ett stycke resejournalistisk historia. Klimax var när han under den av guiderna ordnade karaokekvällen i karaokeskivlådan lyckas hitta en platta egentligen framtagen för den sydkoreanska marknaden. En dyngrak Smith ser till att den för nordkoreaner fullständigt okända Anarchy in the UK sätts på. Han greppar micken och sjunger den som Johnny Rotten en gång gjorde, i kubik. Minerna i de nordkoreanska värdarnas ansikten har för alltid etsats sig fast på mina näthinnor.

Smith var besviken efter sitt besök. Han hade, liksom alla andra utlänningar på besök i den absurda diktaturen, inte fått möjlighet att snacka med en enda ordinär nordkorean.

Senare gjorde emellertid viceredaktionen en upptäckt. För att dra in deg till statskassan skickar regimen gästarbetare till skogsaverkning i Sibirien. Dessa arbetsläger är precis lika hermetiskt slutna som själva moderlandet. Propagandamaskineriet och kimkulten går på högvarv även här.

Shane Smith bestämde sig för att åka dit med förhoppningen om att det på något sätt borde gå att få en pratstund med någon nordkorean, som är helt opåverkad av världen utanför. Han tog en kameraman och hoppade på transsibiriska järnvägen tillsammans med två tolkar, en för ryska och en för koreanska. Denna tågresa, mellanlandningarna i isolerade, sibiriska hålor och ankomsten till ödemarken och de nordkoreanska mikroenklaverna är ytterligare ett mästerverk signerat Vice.

Här har du den.

Britanniens vagga (Tv-serie, 2011)

BBC gör som bekant fakta-tv i världsklass. Gudskelov har Kunskapskanalen, en av få kanaler jag kan ratta in, programinköpare av världsklass.

För några år sedan visade Kunskapskanalen BBC-produktionen Kustspaning, med Neil Oliver som programledare. Samme tv-man leder nu fenomenala Britanniens vagga.

Programmet visar Storbrittaniens historia, från att inlandsisen drog sig tillbaka till bronsålder. De fyra avsnitten är inte bara späckade med 100% hjärna, utan även med lika mycket hjärta.

Kolla upp!