Svenska flaggan look-a-likes del 4: Katolska domkyrkan i Stockholm

Den här gulvita flaggan kan du stöta på i Norden, eller bara i Stockholm för att vara precis. Och inte varsomhelst i huvuvudstaden utan vid en specifik adress nära Medborgarplatsen på Södermalm.

Där ligger de svenska katolikernas domkyrka. Flaggan är inte de svenska katolikernas dito, utan själva domkyrkans egen.

Egen flagga - inte illa!

Gult och vitt går uppenbarligen hem bland katoliker - Vatikanstatens flagga utgörs nämligen också av dessa kulörer.

Arktis (bok, 2001)

En av de mest intressanta ytorna på planeten är den som återfinns norr om sextionde breddgranen! Där ovanför hittar vi Arktis (om man undantar de delar golfströmmen tinar upp). Det är ett i högsta grad ogästvänligt ställe, ändå har människor dragits till området. Dels ursprungsbefolkningen som redan för tiotusentals år sen slog fast att här är det inte så pjåkigt! Dels vikingarna som koloniserade Grönland år 986-typ 1400 (var de blev av är en olöst historisk gåta). Dels alla upptäcktsresande och nybyggare som i ett halv årtusende gett sig av dit i diverse ärenden (alla dog i början).

Sånt gör mig galen av fascination.

Den här boken är skriven av Torgny Nordin och han har gjort det mycket väl. Den innehåller ett gäng essäer varav de flesta avhandlar ämnen där verkligheten i högsta grad överträffar fiktionen. Bland annat får vi ta del av ödena de eskimåer Robert Peary (osympatisk gubbe som kom först till nordpolen) släpade med sig till New York som nån sorts kuriosa, gick till mötes. Vi får ta del av S.A. Andrées fatala ballongflygning till nordpolen, eller snarare räddningsexpeditionerna som skickades ut. De historiska tillbakablickarna varvas med hans egna observationer från tripper norröver.

Stilistiskt är Nordin mycket säker. Läser du Svenska Dagbladet har du stött på honom; han skriver en hel del i den blaskan.

Jag kan inte se varför du inte skulle läsa den här.

Kobra (tv-program, 2007-)

Kobra är svt:s främsta kulturprogram, möjligtvis någonsin. En näve utmärkelser har det ju också fått sen starten nollsju. När Sveriges bästa tidning Sex (intervjutidning utan någon som helst uppenbar röd tråd) gick i graven höll jag på att bryta i hop, men hjärnan bakom blaskan, Ika Johannesson, har nu tjänsten som redaktör för Kobra så alla fantastiska uppslag flyttade bara över från papper till skärm.

Nu är det inte säkert att den geografiintresserade har något alls till över för kultur, och då kultur i statlig television ger associationer till svarta polotröjor och unken finkultur kan det mycket väl vara så att det sitter en hoper geografinördar i landet som inte alls har sett detta program. Tuff skit. Kobra blandar nämligen, som varje kulturprogram med självaktning numera gör, högt och lågt (för övrigt två termer som jag i kultursammanhang har svårt för, men du fattar). I bland undrar man vad inslagen alls har med kultur att göra. Men Kobra är inte bara ett kulturprogram utan ibland även ett första klassens rese-/geografiprogram. De flänger kors och tvärs över jorden och gräver fram saker som ligger utanför den genomsnittlige resereporterns referensramar.

De åker till London och snackar med fotografer som plåtade under upploppen tidigare i vår. I spelstaden Macau rapporterar de inte från de ofattbart vräkiga casinona och hotellen, utan ger sig in bland kulisserna bakom desamma. I Baku, som skall arra Eurovisionsångtävlingen 2012, hänger de med folk som är uppspelta som småbarn, dels över att tävlingen hamnat just där, dels över att Baku har blivit en modern, expansiv stad. De stannar inte där utan hänger även med regimkritiker som driver underjordiska tevekanaler och som lever rätt farligt.

Ovanstående exempel är bara från höstens säsong.

Vill du se prima geogrfiteve kan du inte välja bort Kobra.

Dessutom spelar de galet bra musik.

Gamla program och spellistor hittar du på svt.se.

NK news (knasig hemsida, 2005-)

Vet inte riktigt var jag ska börja när jag ska beskriva hemsidan NK News. För att överhuvud

taget ha en chans att begripa någonting måste man vara bekant med nordkoreanska statens nyhetsbyrå KCNA.

KCNA har monopol på all nyhetsrapportering i det hermetiskt slutna riket. Sedan 1996 har byrån en hemsida. Sidan är oerhört svårnavigerad och har en layout som för tankarna till www anno tidigt nittiotal.

Nyhetsvärderingen är rent orwellsk och samtidigt som man fasar över att landets 23 miljoner invånare matas med sådan dynga kan man faktiskt inte låta bli att dra på smilbanden.

Dagligen presenteras 10-20 rubriker på vilka man kan klicka för att få en längre, eller kortare text. Strängt taget är det bara en handfull nyheter som återkommer om och om igen.

Dels är det alla floral baskets som antingen nedlagts vid monument, eller delats ut än hit, än dit mellan olika diplomater.

Dels visar man det massiva stödet regimen har runt om i världen genom att citera diverse framstående människors hyllningar av härskaren Kim Jong-Il. Bland annat förekommer svensken och Kim-fantasten Christer Lundgren som vi alla känner till (inte), 33 gånger i nyheterna. Har är ordförande i Svensk-Koreanska föreningen. När det svenska Kommunistiska Partiet (medlemsantal: 1500) gör ett pro-nordkoreanska uttalande blir det rubriker i KCNA.

Dels tokskäller man i nyhetsform på Japan, the US imperialists och the south Korean puppet warmongers (jo, länderna kallas oftast så (observera det gemena s:et i south!)).

De tre ovanstående nyheterna dyker i princip dagligen upp i olika former. När landet drabbas av en katastrof av globalt intresse rapporterar byrån ibland, ibland inte, ibland med flera dagars fördröjning och oftast med helt obetalbara formuleringar. Såhär lät en passage om fjolårets nyhet där folket för första gången fick veta att landet drabbats av massiva översvämningar:

Not a small number of industrial establishments were damaged or flooded, inflicting an adverse effect on the economic growth and the people's living.

Kan verkligen rekommendera ett besök på denna nyhetsbyrås hemsida!

Nu till NK News.

Sidan har skapats av en anonym amerikansk tjomme som skulle lära sig att utveckla hemsidor. Enligt egen utsago hade han inte en susning om vad sidan skulle handla om. Han tog fasta på sin fascination av personkulter och det faktum att han ibland dumsurfade på KCNA.

Jänkarn hade noterat att KCNA-nyheterna inte fanns i något databas överhuvudtaget. Det går inte att söka artiklar på sidan. Detta blev alltså ett gyllene tillfälle att lära sig att göra databaser. NK News är alltså en databas med KCNA-material.

Men NK News-killen gillar även satir så man kan tillika hitta en KCNA hall of fame där den mest urspårade journalistiken från byrån finns listad.

Vi bjuds även på en KCNA random insult generator, en Gregorian - Juche Era [Nordkoreas egen tideräkning] Conversion Tool och en massa annat smått och gott.

En hysteriskt rolig mischmasch-sida som i botten är djupt tragisk.

Adress: nk-news.net. Förväxla inte med nknews.org.

The Hammer and the Cross (bok, 2010)

Vikingarna fängslar mig. De stack i väg i sina båtar till andra länder - vad mer kan en kart-/ rese-/ geografinörd begära? Hisnande historier uppstod varhelst långbåtarna och knarrarna lade till. Kan man tro.

När jag i egenskap av ovanstående läser The Hammer and the Cross, som är en sammanfattningen av eran, får jag bekräftat det jag redan vet. Vikingarnas äventyr på brittiska öarna och nere på kontinenten är rätt tradiga. De ville bara döda och stjäla. När de väl lyckades lägga vantarna på ett stycke land, ta Normandie tex, så assimilerades de ögonaböj och har således inte lämnat något bestående avtryck i historien. Bortsett från några geografiska namn på sin höjd.

Äventyren i Nordatlanten är däremot en del av vikingatiden som alltid fängslar nåt så djävulskt! De seglade rakt ut i mörkret! Och hittade land! Och deras ättlingar bor där än i dag! Ytterligare ett fall där verkligheten överträffar dikten. Historien om den svenske Ingmar som företog en regelrätt upptäcktsresa till Kaukasus, och därbortom, är också ett (av få) exempel på häpnadsväckande utomatlantiska vikingaäventyr.

Således är det upptäcktsresekapitlen i boken som jag läser med behållning. En riktigt vass skribent kunde naturligtvis även ha fångat mitt intresse även i övriga kapitel, men jag kan dessvärre inte räkna Robert Ferguson som en dito. Han är för torr och stundtals svämmar texten över av namn och årtal som bara gör texten plottrig. Att han gett boken undertiteln A new history of the vikings är en gåta.

Köp den inte. Låna den på bibblan och läs kapitlen om Atlanten och Ingmar.

Västerlånggatan 27

Befann mig häromdan på den på många sätt vedervärdiga gatan Västerlånggatan i Gamla Stan, Stockholm. Har du inte varit där kan jag upplysa om att det är promenadgatan nummer ett på den lilla malmen. Anhopningen av turister har lett till att gatan är sprängfylld av krimskramsbutiker och turistfällehak - den har blivit som en infekterad tunntarm i en annars mysig stadsdel.

Men på fasaden på nummer 27 fick jag syn på ett objekt som fick mig att gå i spinn! Där fanns en sten som markerade gränsen mellan landskapen Uppland och Södermanland. Har missat den trots att jag passerat platsen åtskilliga gånger. Som gränsfantast blev det naturligtvis fotografering samt ett par krumsprång över den imaginära linjen.

En gränsfantast vet ju vidare att krumsprången var helt förgäves - stenen var ju uppenbarligen några sekel gammal. Numera befinner sig den imaginära linjen som markerar den uppländsk-sörmländska gränsen i vattnet norr om ön...eller var det söder om?

Var tvungen att konsultera internätet vid hemkomst. Hittade en artikel av stockholmskonnesören Lars Epstein där vi inte bara lär oss att stenen är från 1680-talet och att den vid artikelförfattandet hotas av söndervittring (sedan dess har den fått plåtkeps och fräschats upp). Vi får även veta att "landskapsgränsen anses sedan slutet av 1600-talet gå genom Gamla stan. Innan dess gick den söder om Södermalm (Nationalencyklopedin). Men det finns olika uppfattningar om hur den gått och går."

Förvirringen är alltså total.

Vi kan väl låta hemsidan Stockholmskällan, som är en utbildningssida i regi av Stockholms stad, få sista ordet: "tavlan på Västerlånggatan i Gamla stan markerar en gräns mellan Uppland och Södermanland, men sedan 1600-talet går landskapsgränsen längs Slussen."

Världen i Kartan (bok, 2008)

Barnbok om kartor. Fokus ligger på historia. De sydkoreanska skaparna, Kim Hyangkeum och Choi Sukhee, börjar i jägar- och samlarsmahället och visar vilka behov som drivit på utvecklingen av kartor genom tiderna.

Rent berättarmässigt kan man nog kategorisera verket som en trevlig begatell. Stora behållningen är bilderna som är tämligen vackra.

Nu tillhör inte jag den gren inom geografinörderiet som går igång på historiska kartor, men om du gör det skall du skaffa denna bok vare sig du har småbarn eller ej. Du kommer nämligen hitta en hel del av den varan.

Läste den tillsammans med min femåriga dotter. Jag frågade henne vad hon tyckte om boken,

"Bra", sa hon.

Utomsvenskt svenskt del 3: Runö

Många svenskar tror ju att det finns gott om människor i Finland som lärt sig svenska exeptionellt bra - de har ingen susning (eller åtminståne endast en vag uppfattning) om att svenska faktiskt är modersmålet för hundratusentals finnar.

En sådan kunskapslucka skall man ju faktiskt skämmas över.

Jag var väl runt tjugo när jag insåg att jag själv hade en rejäl kunskapslucka om svenskans utbredning - skammen blev påtaglig. Missen rörde estlandssvenskarna. Trots att jag haft en lärare i grundskolan som var estlandssvensk med ett ytterst svenskklingande namn så hade jag inte kunnat koppla. Trots att densamme sagt att han var född i Estland så kunde jag, av samma dunkla skäl som ovan nämnda svenskar, inte förstå att det fanns en stor grupp i ett annat land som i generation efter generation haft svenska som förstaspråk.


När poletten sent om sider trillade ner blev fascinationen inte bara lika stor, utan större än vad okunnigheten tidigare varit. Estlandssvenskarnas leverne och öden fängslar mig djupt. En sommar reste jag till och med runt i det som tidigare var Estlandssverige. Tidigare säger jag - det existerar nämligen inte längre.

Under minst åtta århundrarden levde de svensktalande esterna utmed kusten och på några öar. Som mest utgjorde gruppen nästan 10 % av Estlands befolkning. Under andra världskriget flydde med enstaka undantag alla 8 000 estlandssvenskar till Sverige. Bygderna omvandlades sedan i Sovjetisk regi till diverse militärinrättningar

Lokala skillnader fanns naturligtvis mellan de olika samhällena. Den för en geografivän mest intressanta bosättningen var den på minimala ön Runö. Ön ligger mitt i Rigabuktens mynning, ett rejält stycke från övriga språkfränder. Månghundraårig isolering ledde till en mycket särpräglad kultur och en dialekt som var svårbegriplig, t.o.m. för övriga estlandssvenskar.

En introduktion till ön kan vara Sven Jerrings drygt sjuttio år gamla reportage från ön, som finns i SR:s nätarkiv. Bered dig dock på oproportionerligt mycket psalmsång, samt en intervju med ett patologiskt fåordigt gossebarn.

Den välgjorda nätsidan Den andra stranden har en avdelning om Runö. Flera gamla dialektprov finns där - bla avslöjar en äldre gentleman hur man bränner tjära på Runö. Ett rikt bildmaterial hittar du också där.

Nu är Runökulturen som sagt ett minne blott.

The Mecca Diaries (kortfilm, 2011)

En del reseskildringar är minutiöst planerade, påkostade, genomarbetade och digra. Naturligtvis leder inte detta alltid till kvalité. Då och då stöter man på korta lågbudgetskildringar, ibland improviserade som gör en alldeles hänförd.

Klickar man runt på nätsidan Vice guide to travels stöter man garanterat förr eller senare på en sådan skildring. (Sidan drivs av den genialt bra reportagetidningen Vice).

Jag följer dem på facebook och får titt som tätt tips om deras produktioner. Klickade i går på deras filmtips The Mecca Diaries. Filmen är bara någon kvart lång. Den billiga kameran hålls av Suroosh Alvi, medarbetare på Vice. Han följde i fjol med sina pakistanska föräldrar på Hajj, den muslimska pilgrimsresan till Mekka i Saudiarabien. Det fanns inga planer på att dokumentera någonting, men i sista stund tänkte han att va fan, och tog med sig en kamera som låg och skräpade på kontoret.

Resultatet blev en fantastisk inifrånskildring från staden som bara är öppen för muslimer. Med endast skakiga bilder och fängslande berättarröst är man där i en kvart. Han disponerar de få minutrarna optimalt och jag lär mig mer om Hajj och Mekka än under hela skolgången.

Jo, visst är filmen översiktlig, men i en timma efteråt ligger jag och klickar mig runt på nätet och studerar helgedomen Kaba (hittade bla sällsynt filmsnutt inifrån densamma), besöker muslimska brödraskapets hemsida och bestämmer mig för att en gång för alla sätta tänderna i att-läsa-boken Islam av Karen Armstrong.

Ta en cybertrip till Mekka, vetja!

Ultima Thule (bok, 2001)

Stor jäkla pjäs till bok som kom 2001. Författarna är de finska arktisofilerna Matti Lainema och Juha Nurminen. De har skrivit om samtliga viktigare upptäcktsfärder i de riktigt kalla delarna av norra halvklotet.

Den är heltäckande och späckad med sköna bilder och kartor. Historierna är mäkta underhållande.

Adlibris kallar den "eloge till de stora upptäcktsresenärerna". Kanske det kanske, men författarna drar sig inte för att omvärdera och lyfta fram mindre smickrande sidor hos sina hjältar. Nansen, Norges egen überhjälte, hade bara röta, menar de. Dansken Bering, var en klåpare. Svensken Andrae: sopa. Jänkaren Peary var en skitstövel som troligen inte ens nådde nordpolen.

En av de få där hjälteglorian inte lutar en grad är Nordenskiöld. Finne.

Hursomhelst: fantastiskt trevlig läsning. Omöjlig att lägga i från sig, som man säger. Har redan börjat spara i hop till de 550kronor den kostar.

Ellis Island

I Upper Bay, vattnet vid Husonflodens utlopp, som skiljer New York från New Jersey ligger Liberty Island med världens mest berömda staty - frihetsgudinnan. Grannön, Ellis Island är också ytterst välkänd. Under många år hamnade alla immigranter på ön - där fick de spendera en tid innan allt pappersarbete var klart. Kan nämna att ett antal scener i den utmärkta filmen Gudfadern 2 utspelar sig i byggnaderna under deras storhetsdagar. Numera har man gjort museum av desamma.

För en gränsentusiast är Liberty Island dubbelt intressant- den är nämligen en New Yorksk enklav i New Jersyskt vatten. Ellis Island är trippelt intressant - på den mycket kantiga ön som tillhör New Jersey finns en oregelbundet formad liten plätt som tillhör storebror New York. Plätten går hämningslöst ut och in genom huvudbyggnaden.

Bakrunden är följande: grannstaterna har länge tvistat om vem som egentligen äger ön. Ursprungsön tillhörde New York. Senare drogs statsgränsen genom Upper Bay så att ursprungsön blev en enklav. Därefter behövde ön byggas ut, åtskilliga gånger. Efter den sista utbyggnaden hade den federala regeringen med fyllnadsmassor gjort ön många gånger större (och kantigare) än ursprungsön. New Jersey ansåg att all ny mark som skapats tillhörde staten New Jersey, då den de facto materialiserades på dess territorium. New York ville ha rubbet.

1993 kopplades domstol till slut in. I maj 1999 i hade rättvisans kvarnar malt färdigt och man dömde enligt New Jerseys önskemål. New York fick nöja sig med den oregelbundna plätten - gammelöns konturer.

Baltimore

Har just betat av den amerikanska tv-serien The Wire. Liksom i stort sett alla som sett den (inklusive Barack Obama) tycker även jag att den är lysande.

The Wire utspelar sig i östkuststaden Baltimore, mellan Washington DC och New York.

Ett fenomen som uppstår när en verklig geografisk plats nämns i tv är att jag klickar i gång Google Earth-appen i mobilen och letar mig fram till densamma och slår på gatvyn. De flesta större kända städer i världen har haft besök av googlebilen med sin fiskögekamera på taket.

En virtuell rundtur i Baltimore fick mig att häpna. Nog för att man sett förfallna hus i i-länder, till och med i Stockholm, men kvarter efter kvarter i miljonstden Baltimore ser ta mej fan ut som Mogadishu. Du hittar otroligt många fastigeter i samma skick som den i bilden - igenbommade och till salu. I bland måste du leta noga på en gata för att hitta ett hus som ser tjänligt och möjligen bebott ut. I bland både otjänligt och bebott.

Centrum i staden ser visserligen välmående ut, och naturligtvis finns där områden med sagoslottsliknande skrytvillor. Men hur kan det ha spårat ut så fullständigt i vissa stadsdelar?

Kommer inom kort sätta tänderna i säsong två som skildrar stadens hamn.

Kim Han-Sol

Det bosniska dyr-universitetet United World College i Mostar sade häromdan att det skulle ta emot sin första nordkoreanske student någonsin. Sydkoreansk media lyckades snabbt som ögat nosa fram sextonåringens i fråga facebook- och twittersida. De lyckades även klämma skolan på att pojken kommer från "en mycket välkänd familj". I och med att det bara finns en mycket välkänd familj i Nordkorea så tyder allt på att han är barnbarn till inte vem som helst.

Diktatorn.

I samma ögonblick började det koka i sydkoreansk media - och pojken, Kim Han-Sol, fläskade på med alla säkerhetsinställningar de två sociala medierna tillhandahåller.

Naturligtvis hade media skärmdumpat rubbet och en hel del ligger nu till allmän beskådan på bla North korea tech. Bilden här intill härstammar därifrån.

Nu är frågan om den ljusskygga familjen vågar placera gossen i ett troligen paparazziledlusat Mostar.

twentyfoursixchallenge (blogg, 2011)

För ett par timmar sen fick jag ett mejl av min gode vän Peter. Så här stod det, kort och gott:

Det var länge sen man gjorde något dumt, men nu är det gjort i alla fall.

Sedan följde en länk:

twentyfoursixchallenge.blogspot.com

Länken visade sig vara en mycket underhållande reseskildring. Peter och några polare lämnade i onsdags Skåne. Dagen därpå var de tillbaka och hade under tiden besökt sex stycken europeiska huvudstäder. Märk väl: besökt. Inte bara åkt igenom.

Klicka dig dit och ta del av detta fantastiska projekt!

Svenska flaggan look-a-likes del 3: Bornholm

Det finns två saker jag irriterar mig på när det gäller Bornholms flagga. Dels är det en sk inofficiell flagga. Inofficiella flaggor kan ofta sakna historisk och folklig förankring och ibland vara rena jippogrejer - detta är Bornholms flagga ett exempel på. Den designades av någon konstnär på 70-talet och används mest som pynt för turister.

Dessutom är den ful.

Men, ingen skugga över själva ön - ett riktigt trevligt ställe!

The Last King of Scotland (film, 2006)

Idi Amin är ju en av de där blindgalna, blodtörstiga, paranoida diktatorerna man har hört talas om. Med tanke på att karln begått spektakulära brott mot mänskligheten så är det ju en civiliserad människas plikt att ha någon sånär koll på vad Amin var för en figur. Här har undertecknad slarvat: det enda jag visste om honom var att han styrde Uganda på 70-talet, och att han var just helt jävla hatthylla.

I The Last King of Scotland får vi följa en nyexad skottsk läkare (spelad av James MacAvoy) som vill ha lite äventyr och börjar jobba i Uganda där Amin nyligen kommit till makten. Huxflux blir han diktatorns personlige läkare. Amin respekterar skotten som blir något av personlig rådgivare. Läkarn softar dagarna i ända vid presidentpalatsets pooler. Dessutom vänstrar han med en av Idis fruar. Sen blir saker och ting rätt äckliga.

Vi får följa den ugandiska utvecklingen uteslutande genom skottens ögon. Man får inblick i terrorns mekanismer, men framför allt är det en ruggigt spännande film där karaktärerna glider runt i ett töcken av paranoia.

Forest Withaker som gör Amin, och fick en Oscar, är kanske den allra största behållningen.

The Penguin Historical Atlas of the Vikings (Bok, 1995)

John Haywoods The Penguin historical atlas of the Vikings är en fenomenal introduktion för vuxna till vikingatiden. Den är akademisk, men långt i från torr. Varje aspekt av eran finns med. I och med att boken inte är en tegelsten finns det inte utrymme för djupborrande i varje område - vilket jag inte vill ha i en introduktion. Den kallas atlas och är således späckad med kartor. I en karta kan man ju trycka in så mycket information.

Har du någon form av anknytning till Skandinavien tycker jag nog att du bör skaffa den här (vilket du bevisligen har i och du tillgodogjort dig denna text på svenska språket).

Gränsfeber (bok, 2009)

Rolf Palmberg är en finlandssvensk geografientusiast. Vi i branschen klickar titt som tätt in på hans hemsidor om trepunkter, enklaver och udda gränsdragningar (länkar hittar du på www.vasa.abo.fi/users/rpalmber).

Palmberg är även upphovsman till ett antal böcker. Har just betat av Gränsfeber.

I boken får vi ta del av ett antal trepunktsexpeditioner Palmberg gjort i Europa tillsammans med likasinnade han stött på på nätet.

En trepunkt är en plats där tre (i detta fall) länders gränser strålar samman. Palmberg och hans nyfunna vänner känner en oemotståndlig attraktion gentemot dessa platser, så de åker dit, dansar, i de fall detta är möjligt, en ringdans runt punkten (som ofta utgörs av ett monument) och fotograferar för glatta livet.

Som gränsentusiast förstår jag fullt ut varför man beter sig på detta vis vid denna typ av platser, och köper även att man lägger stora mängder tid och pengar på dylika utflykter. Som utomstående antar jag att detta dokument är fullständigt obegripligt och sövande ointressant. Men som sagt: har man än gång bekänt sig till kartofilin är boken en text man med stor behållning sträckläser.

Något jag saknar är några fler djupare personporträtt. Blått ett par av expeditionens deltagare får berätta om sina tidigare geografiäventyr - och hur intresset väckts. Ett par sådana till hade skänkt lite mer hjärta till verket. Får man önska en sak till hade det varit trevligt om kartritandet överlåtits till en professionell illustratör.

Läs hursomhelst boken och njut av det generösa bildmaterialet!

Taiwans olympiska flagga

Dags för en massiv, internationell idrottstävling: friidrotts-VM i Daegu, Sydkorea. Den typen av evenemang har genom årens lopp gett upphov till en del snurrigheter på flaggfronten.

På trettiotalet insåg Haiti och Lichtenstein efter år av förvirring att de var tvungna att agera. Fram till 1937 var deras flaggor nämligen identiska, vilket på en olympisk idrottsarena visade sig vara synnerligen opraktiskt. Det blev Lichtenstein som till slut frivilligt smyckade sin flagga med en liten krona uppe till vänster.

Kina kan ju som bekant inte leva med att det utanför deras kust finns en ö som kallar sig Republiken Kina, eller Taiwan i dagligt tal. Under sjuttiotalet blev måttet rågat för Kinas mäktiga olympiska kommitté, som slog näven i schweizbaserade internationella olympiska kommittens skrivbord och krävade att Taiwan skulle sluta kalla sig något med "Kina" och byta ut flagga samt nationalsång i framtida tävlingar.

Kina lyckades tydligen skrämma skiten ur IOK som 1979 meddelade Taiwan att Kinas önskemål skulle tillmötesgås. Taiwan (som helst inte vill kalla sig så) blev topp tunnor rasande, viftade med IOK:s stadgar och försökte dra affären till domstom. Vinter- och sommarspelen 1980 bojkottades.

Av någon anledning knöt emellertid Taiwan näven i fickan och svalde sin stolthet. Till 1984 års spel hade de på punkt efter punkt tillmötesgått Kina. Det nya namnet och symbolerna började samtidigt användas i många andra internationella sammanhang. Som VM-tävlingar

Till världens ände med Billy Connolly (tv-serie, 2009)

De bästa reseprogramen hittar man på Kunskapskanalen, och nu rullar de igång en reprisvända av några utmärkta dito. Det rör sig om en del av världen som jag håller för den kanske mest fascinerande. Norra Kanada.

Ciceron är den bullrige, skotske skådespelaren och komikern Billy Connoly. Det kan ta något program innan man vänjer sig vid hans stil, men såsmåningom tycker åtminståne jag att han utför sitt extraknäck på ett mycket väl godkänt sätt.

Connolly startar sin mastodontresa i Nova Scotia och rör sig med en uppsjö färdmedel (inklusive apostlahästarna) i en vid båge motsols över kontinenten tills han når Vancouver. Han stöter på inuiter, guldgrävare, skogshuggare, turister och många andra. En mängd historiska platser betas av och vi får en historialektion som heter duga.

Den här ska du se!

Fläsket

Ett kartfreak har oftast inga problem att få tiden att gå när han/hon väntar på kollektivfärdmedel vid en hållplats. All lokaltrafik värd namnet anslår nämligen informativa kartor vid dessa platser. Så medan medresenärerna bläddrar i gratistidningar eller fäpplar med smartphoneappar står kartfreaket med ryggen mot gatan eller rälsen och gapar mot zon- eller linjekartor. Ofta noterar vi i sista sekunden att vårt färdmedel är på väg att avgå och kastar oss in genom dörrarna som håller på att glida igen.

Upptäckterna man kan göra under dessa kartstudier är många. Bl a hysteriskt roliga namn. Det i särklass roligaste namnet på SL:s zonkarta över södra Stockholm är Fläsket.

Fläsket är en liten holme utanför Bredäng.

Fläsket - det är ju jätteroligt!

Burma Chronicles (Bok, 2008)

Guy Delisle är en kanadensisk serieskapare som av olika anledingar hamnar på udda platser under längre perioder. Han dokumenterar vistelsen och ger ut den i seriebokform.

Skrev nyligen om hans enastående bok Pyongyang som skildrar hans månader i Nordkorea.

Den här gången har han följt med sin fru till Burma (eller Myanmar som juntan envisas med att kalla sitt land). Fru Delisle knegar på Läkare utan gränser, så Herr Delisles roll blir att vara hemmapappa med deras ettårige son. Då de har hushållsnära tjänster utan extra kostnad hinner han med att färdigställa sin barnbok.

Pyongyang sträckläste jag. Burma Chronicles känns tråkigt nog en smula seg. Visst blir det några enstaka utsvävningar, men då han är hemmapappa blir det lite väl mycket fokus på vardagslivet i kvarteret och utlänningsklubbarna.

Dessutom känns Burma lite som en dussindiktatur - all oppostition krossas hämningslöst men den finns likväl. Utlänningar kan röra sig relativt obehindrat. Nordkorea däremot är en skapelse bortom det fattbara, således klart tacksammare att skildra.

Är du fascinerad av Bortre Orienten och/eller hjälporganisationer kan Burma Chronicles kanske ha sina poänger. Annars skippar du den här och läser Pyongyang.

Nothing to envy (bok, 2009)

Att hitta en oberoende ögonvittnesskildring inifrån Nordkorea av en västerländsk journalist är inte bara svårt- det är omöjligt. Någon sådan existerar nämligen inte. Officiellt heter det att man är i krig och vill inte riskera spionage. Övervakningen är total, så om någon journalist letar sig in i landet på egen hand skulle det utan tvekan leda till avrättning.

Skildringar av utlänningar inifrån landet finns det gott om, men alla visar samma sak. Nämligen den rutt alla slussas längs med av de alltid närvarande statliga guiderna. Skyltfönstret Pyongyang lämnas endast i bussar som kör en till väl valda monument. Även om dessa skildringar alltid är häpnadsväckande blir man galen efter att ha tagit del av ett antal sådana: hur är det egentligen i landet?

Det finns en handfull vittnesmål av avhoppare- Nothing to envy av Barbara Demick är en relativt ny som kom i svensk översättning i år. Demick presenterar resultatet av intervjuer med sex flyktingar från staden Chongjin.

Regimen hävdar ju att man är ett demokratiskt, öppet och tolerant samhälle. Den regimvänliga sidan naenara.com.kp skriver bla att

All the citizens who have reached 17 years of age have the right to elect and to be elected, irrespective of sex, race, occupation, length of residence, property status, education, party affiliation, political views and religion. They also have freedom of speech, the press, assembly, demonstration and association, freedom of religious beliefs and they are entitled to submit complaints and petitions.

Att nordkoreanerna i själva verket lever i ett totalitärt mardrömsland visas i boken med hjälp av förstahandsinformation. Bla berättar en av huvudpersonerna om hur hennes man vid ett tillfälle tas in på långa förhör av polisen. Anledningen var ett uttalande under en tv-kväll med grannarna. Under ett inslag som visade hur framgångsrikt landet är på att producera gummistövlar brister maken ut: Ha! Hur kommer det sig att mina barn inte har några gummistövlar när det finns så gott om dem?

Att tala fritt ur hjärtat är livsfarligt. Överallt.

Två av huvudpersonerna är ett ungt ogift par - båda flyr oberoende av varandra, ovetandes om att den andra haft flyktplaner. Att yppa sina tankar för pojk-/flickvän är förenat med livsfara.

Kapitlen om vardagslunken i vad regimen påstår är ett fungerande demokratiskt samhälle är makalös och välskriven läsning. Under nittiotalet när biståndet från Kina och Ryssland uteblir kollapsar samtliga samhällsfunktioner, utom möjligen armén. Ledningen behåller sitt grepp. Svält uppstår. Denna ohyggliga period upptar naturligtvis störst del i boken då den triggar huvudpersonerna att hoppa av.

Avslutningsvis får vi följa de sex intervjuobjekten i Sydkorea, som nästan alla avhoppare hamnar i. Att komma till rätta i världens trettonde största ekonomi är sannerligen en kamp för en nordkorean.

Nothing to envy är en bok som är omöjlig att lägga i från sig. Den innehåller så mycket drama, förstklassiga miljöbeskrivningar och ett makalöst persongalleri att man undrar varför man alls skall läsa skönlitteratur.

Rekommenderas!

Grankulla

Befann mig nyligen under mitt finska semestrande i Esbo (Espoo på finska). Är man i Esbo befinner man sig kittlande nära en geografisk kuriositet. I vanlig ordning blev jag med hänvisning till tidsbrist nedröstad i frågan om familjen skulle avlägga en liten visit i nämnda plats.

Platsen är Grankulla (Kauniainen på finska). Grankulla är en kommun helt omgiven av en annan kommun - Esbo. Vi har alltså att göra med en enklav.

Kommunen uppstod i förra seklets början när välbärgade Helsingforsare byggde grandiosa villor i området. Järnväg fanns redan och barrskogsmiljön stod högt i kurs. De nya kvarteren avvek från det mindre fashionabla Esbo och plötsligt fanns en kommun i kommunen.

I dag bor cirka 8 600 personer i Finlands eget Danderyd. Knappt 40 % är svenskspråkiga.

Själv är jag nästan årligen i Esbo - skall försöka hinna med en snabbvisit nästa år.

En färd till Island 1857 (bok,1976)

En gammal mossig reseskildring som jag hittade i svärfars bokhylla.

Just en sån bok jag går i gång på. Att få en ögonvittnesskildring från förhållandena på 1800-talets Island är tjufyra karats guld för en amatörgeograf. I teorin.

En färd till Island 1857 utgörs av höjdpunkterna från Lundastudenten Nils O:son Gaddes halvårslånga rundridning på ön. Tråkigt nog upptar drygt hälften av boken äventyren på häst - hur brant den och den stigen var, hur strid den och den forsen var. Då hans resesällskap är geolog blir det lite väl mycket av den träliga vetenskapen: glaciärer, vulkaner och gejsrar.

Visst bjuds vi på en del etnologi men alldeles för lite. Personligen fördrar jag kultulurgeografi framför naturgeografi alla dagar i veckan.

Artonhundratalssvenska är ju aldrig fel ("Vad maten anbelangar, så har den en ganska sträng domare i undertecknad"), så, tja, halvbra bok kan vi väl säga.

The Vice guide to travel (film, 2006)

Vice är en gratistidning med huvudkontor i New York. Den utkommer i 19 editioner varav en skandinavisk. Tidningen är svår att få grepp om, relativt ofokuserad och helt underbar! Artiklarna är mycket välgjorda och handlar ofta om bisarra företeelser.

I Stockholm distrubieras den mest i butiker innanför tullarna med mode-/populärkulturanknytning. Snubblar över ett ex då och då och stormgillar alltid merparten av materialet.

Vicekoncernen släppte 2006 en dvd med några korta resereportage. Man skickade iväg sina säregna, inte helt sällan hårt krökande, medarbetare till Tjernobyl, Rios kåkstäder, byn i Paraguay i vilken Josef Mengele höll sig gömd när det begav sig, och ytterligare några platser dit vanliga människor aldrig beger sig.

Resultatet är en skänk från ovan för geografinördar.

Helt fantastisk dvd!

Sydsudan

I morrn är det dags - Sudans södra delar bryter sig loss och blir det självständliga landet Sydsudan. En del andra namn lär ha figurerat vid namnvalsprocessen - Nilrepubliken och Kush tex, men Sydsudan blev det alltså.

Att huvudstaden heter Juba bör man väl memorera, och att folkmängden är drygt 8 miljoner. Storleksmässigt kan man knöla in nästan ett och ett kvarts Sverige i landet.

Bakgrunden till utbrytandet är komplex och svårgreppbar, men att området hyser många kristna spelar uppenbarligen en betydande roll - regimen i Khartoum har ju envisats med att införa sharialagar i Sydsudan.

Olyckligt nog ligger den oljerika regionen Abyei i den sudansk-sydsudanska gränstrakten. Givetvis gör bägge länder anspråk på just denna yta, så de många konflikter som föregått självständigheten lär fortsätta.

Hursomhelst, grattis på födelsedan Sydsudan!

Island Games

För några dagar sedan var det party på Isle of Wight. Ön ligger någon kvarts båtresa utanför Portsmouth vid engelska sydkusten. Man firade att ett par veckors tävlande var över.

Isle of Wight stod för andra gången som värd för världens andra största internationella multisportevenemang. Som namnet antyder är det öar som tävlar mot varandra. Tävlingen är öppen för europeiska öar med mer eller mindre självstyre.

Kanalön Guernsey lekte hem i särklass flest medaljer, 107 stycken. Tvåan Isle of Man knep 68 stycken medan den enda svenska ön, Gotland, kom sexa i medaljligan med 42 rundstycken (fler än femman Åland som fick betydligt fler poänginbringande guldmedaljer). Hela listan hittar du här.

Spelen arrangeras vartannat år och nästa gång blir det transatlantisk resa för deltagarna - Bermuda är värd.

Island Games får ringa uppmärksamhet utanför övärlden, men vi fastlänningar kunde inför spelen i bla Fria Tidningen hitta en rejäl artikel, liksom i fotbollsmagasinet Offside.

Svenska flaggan look-a-likes del 2: Milano

Semester och tripp till utlandet. Fem sköna dagar med familjen i Milano har just betats av. Försökte sälja in en dagsutflykt till Campione d'Italia - den lilla italienska enklaven som ligger ett stenkast in i Schweiz. Intresset för obskyr geografi delas dessvärre inte av hustrun, så något enklavbesök blev det inte. Ärligt talat tror jag inte att en familj med tre småbarn får ut ett jota av att besöka en håla som har ett kasino och just inget mer än ett kasino, så Campione får jag beta av på egen hand nån gång. Inte för att jag tänker gambla - det är kicken av att kliva in i en obskyritet jag är ute efter.

Vår italienska värdinna var en bekant till frun som i och för sig bodde i en rätt udda plats - Milanos eget Chinatown. Redan på 1920-talet började kineser så sakteliga sippra in i staden och ägna sig åt sidenhandel. Under 1970-talet blev det lättare att emigrera från Kina och huxflux hade Milano det så många storstäder har: ovan nämnda stadsdel.

Numera verkar de flesta kinesiska affärsidkare ägna sig åt import av budgetkläder och elektronik. En hel del kinarestauranger finns där också. På det hela taget en rätt trevlig stadsdel med rimliga priser i en i övrigt mycket dyr stad.

Det om detta. Milanos flagga påminner om Sveriges dito. Och den inte bara påminner om Englands - den ser exakt ut som Englands. Ska man vara petig är det faktiskt så att den Engelska flaggan är en kopia av den milanesiska. Milanos flagga har anor ända till protokristen tid - en lokal biskop tyckte att rött kors på vit botten vore en fräck logotyp redan på 300-talet, dvs långt innan anglosaxerna ens hade börjat fantisera om att flytta till de brittiska öarna. (Staden började förvisso inte använda den förrän på 930-talet, antar man.) Ibland ser man en bild av en reptil som sväljer en karl på flaggan - en lokal symbol man ser lite här och där i stan. Det är inte bara England och Milano som flaggar rött kors på vit botten - Genua är en annan italiensk stad som använder den.

Det är inte helt ovanligt att Milanesiska fotbollslag möter engelskt motstånd i de europeiska cuperna - lustig effekt uppstår när den röd-vita flaggan viftas med i bägge läger.

Såg för övrigt inte Zlatan i stan.

Fransk-holländska gränsen

Är man i Sverige är det stört omöjligt att kliva över landets nordöstra gräns och befinna sig i Ryssland. Finland ligger liksom i vägen.

Om man befinner sig i Frankrike och har för avsikt att ta ett steg över gränsen och hamna i Holland får man också problem - man hamnar i Belgien. Detta problem kan emellertid kringås.

Flyg till Karibien.

Öarna i Västindien är en ren pytt i panna av statslösningar. Några är självständiga. Rätt många styrs fortfarande från Europa - britterna och fransmännen hissar flest flaggor. Holländarna har också en del territorium. Det är på den lilla ön Saint Martin/Sint Maarten vårt lilla gränsdilemma får en lösning. Norra delen av ön styrs nämligen av Frankrike, den södra av Holland. Här kan man alltså ta klivet från baguette-land rätt in i tulpan-land. Voila!

Saint Martin/Sint Maarten är den minsta tvånationsön i världen menar turistnäringen på ön. Men då har de glömt Märket - den 3 hektar stora ön/skäret i Östersjön som delas mellan Sverige och Finland.

Märket är obebodd - den fransk-holländska ön har för sin litenhet ganska många bofasta - ca 75 000 personer. Därtill besöker mer än en miljon turister ön varje år. Galet många gourmetrestauranger och tax free-shopping attraherar horder av kryssningspassagerare.

Svenska återvändsgränder i Corby

I Northamptonshire, England, finns ett samhälle som heter Corby. Där bor cirka 50 000 personer. I folkmun kallas det Lilla Skottland då en stor andel av Corbyborna har skottskt påbrå. I södra delen ligger stadsdelen Danesholme där arkeologer hittat gammal vikingabebyggelse. Här finns en hoper gator namngivna efter städer i skandinaviska och nordeuropeiska länder. Utifrån de långa gatorna Copenhagen Road och Viking Way spretar ett antal återvändsgränder ut, döpta efter svenska städer.

Här finns utrymme att reflektera över hur man resonerade på stadsbyggnadskontoret.

Att man utgår från några av landets största städer vid namngivningen verkar rimligt: Malmo Close och Stockholm Close.

Karlstad Close - tja, topp 20 på folkmängdslistan. Eller tänkte man Selma Lagerlöf?

Sen snurrar det till rejält. Boden, Vara och Motala har fått varsin close döpt efter sig. Finns här någon röd tråd? Så vitt jag kan se är vikingakopplingen svag i samtliga fall, eller har jag missat något? Corby är en gammal stålindustristad, men inte är väl alla dessa svenska samhällen kända stålcentra.Tror det blir att skriva till kommunen.

Återkommer i frågan.

Kingdom of Humanity på Spratlyöarna

Det hettar till i Sydkinesiska sjön. Igår uppmärksammade SvD de cirka 750 små öar som ligger utspridda i ett stort område, många mil från civilisationen, i havet mellan Vietnam, Filippinerna och Borneo. Spratlyöarna kallas de. Öarna ser inte mycket ut för världen, men under vattenytan finns stora mängder fisk och man antar att det kan finnas en hel del fossila bränslen att pumpa upp.

Naturtillgångar plus oklarheter om vem som egentligen har rätten till öarna (sex länder gör anspråk på dem) är ju per definition lika med vapenskrammel, så sannolikt kommer gemene man ha hört talas om Spratlyöarna inom en snar framtid.

Öarnas historia är fascinerande: på 1870-talet bosatte sig den brittiske sjökaptenen James George Meads öarna. Han utsåg sig själv till någon sorts kung i sitt nya rike som han kallade Kingdom of Humanity. Fattiga och förtryckta i Europa erbjöds bli medborgare i landet. Invånarantalet var snart uppe i ett par tusen och Storbritannien ställde upp med miltärt försvar mot att de fick lägga till i öarnas små hamnar.

På 1910-talet hade Kingdom of Humanity sin storhetsperiod: 7000 invånare och eget universitet.

Andra världskriget ledde till katastrofala följder för landet. 1939 tvingades dåvarande kungen, King Franklin, att gå i exil i Australien och med honom följde hela befolkningen - det som i dag kallas spratlydiasporan.

Historien om Kingdom of Humanity är dravel. En bluff. Landet är ett hitte-på-land, eller mikronation som det också kallas. Mikronationer kan vara existerande (Christiania i Köpenhamn brukar anges som ett exempel på en sådan) eller så kan de vara rena skrivbordsprodukter skapade av allt från ensamma, finniga studenter till en grupp galningar.

Vem/vilka som är hjärnan bakom Kingdom of Humanity- tramset är oklart, men landet existerar bara på nätet.

Lonely Planet har ägnat en hel guide till mikronationer. Bloggar om den framledes.

I mikronationssfären är Spratlyöarna heta. Flera fejkländer har sitt territorium på öarna (i fantasin), antagligen för att de är något av tabula rasa i historien och geografin. Det finns emellertid en anledning till det – öarna är inga öar utan ett gytter av flacka kobbar och skär, nästan alla är omöjliga att bebygga. Ogästvänliga är bara förnamnet. Bilden ovan visar hur "landet" Morac-Songhrati-Meads menar att terrängen är beskaffad i regionen. Denna mikronation har f ö den mest ambitiösa hemsidan av Spratlyländerna, kolla här.

Kolla in denna sida för en informativ spratlymikronationslista.

Transnistrien

Sovjets sönderfall ledde till en snudd på oöverblickbar mosaik av erkända och och icke erkända stater. Bara det minimala, oansenliga och med europeiska mått utmärglade landet Moldavien bjuder på några riktiga läckerbitar för oss kartälskare.

Vid den allmänna kollapsen runt 1990 blev Moldavien självständigt. Vissa anser anser att Moldaver och Rumäner nästan är samma grej, och att Moldaviska bara är en variant av Rumänska. Moldaver själva hävdar naturligtvis att de etniskt och språkligt är unika.

I landets allra östligaste del flyter floden Dnestr. Några kilometer bortom floden sträcker sig Ukrainas gräns. På denna lilla slingrande landremsa bor en halv miljon människor som gett Moldavien en rejäl huvudvärk. I stora drag kan man säga att de efter självständigheten blev allt mer bekymrade över moldavifierningen i samhället. Landremsan bebos inte av någon enhetlig folkgrupp - en tredjedel av dem är ryssar, en tredjedel ukrainare medan en tredjedel är moldaver - men separatisterna var starka och utropade i september -90 Sovjetrepubliken Transnistrien. Det var bättre förr, resonerade man. Moldavien tände till, mobiliserade och gick till attack. Rysslands armé ingrep på Transnistriens sida. Efter eldupphöret -92 hade de moldaviska myndigeterna tappat allt inflytande i regionen. I praktiken är landet numera en självständig republik, men inget av FN:s medlemsländer har erkänt det.

Sovjetnostalgin är stark i landet; hammaren och skäran finns i både statsvapen och flagga. Moldavien fimpade det kyrilliska alfabetet - det gjorde inte Transnistrien. Dessutom kan man inte ha ett mer ryskt namn än presidenten: Igor Smirnov

Den fotbollsintresserade känner till laget Sheriff Tiraspol, dominant i den moldaviska ligan och som brukar småskrälla i kvalen till de europeiska cuperna. Tiraspol är Transnistriens huvudstad.

En annan, sverigebekant stad i landet är Bender. Kalabaliken i Bender känner du till om du kan din kungahistoria. Karl XII jiddrade nämligen i denna stad i 1700-talets början. Dessa händelser ligger bakom filmkomedin med samma namn från 1983 med Gösta Ekman i huvudrollen, liksom uppsaliensiska Juvenalordens spex En kalabalik i sänder från 2007.

Republikens gränsdragning är vanvettig och rent hypnotisk för en kartofil. Se själv på denna högupplösta karta!

Utomsvenskt svenskt, del 2: Oberá

När svenskar på 1800- talet i desperation åkte över "den djävla oceanen" (som Utvandrarna-drängen Arvid kallar Atlanten) hamnade de flesta i Nordamerika. Att några hamnade i Sydamerika är något man sällan hör talas om.

Brasilien var ett budgetalternativ, och av de nordbor som hamnade där var det få som stod ut med klimatet. Man letade sig inåt kontinenten och efter 60-70 mil befann man sig i norra Argentina - i delstaten Misiones som är inkilad mellan Paraguay och Brasilien. Där stod man ut.

De första utvandrarana kom i huvudsak från Sundsvall och Stockholm som de lämnat 1891. 20 år senare fick de sällskap av svartlistade gruvarbetarfamiljer från Kiruna. På platsen där de slog sig ner, Villa Svea, växte en stad fram som så småningom fick namnet Oberá. Staden blev en smältdegel av en mängd, främst europeiska, nationaliteter och i dag bor där runt 55 000 personer.

Några få av svenskättlingarna, de riktigt ålderstigna, pratar fortfarande svenska och diverse stadsdelar och butiker har svenskklingande namn. Hela tre jubileer firar man i år. 120- och 100- årsminnet av de bägge utvandringsvågorna samt 50-årsjubileet av skolan Instituto Carlos Linneo.

En sr-dokumentär om argentinasvenskarna hittar du här.

Svenska flaggan look-a-likes: Shetlandsöarna

I dag skriver vi 6/6 och det är Sveriges nationaldag. Ytterst få svenskar kan uppge varför vi firar nationaldagen just detta datum, men att den även kallas svenska flaggans dag är något mer känt.

Det finns ett flertal tygstycken som påminner om svenska flaggan: våra nordiska grannländers och Englands flaggor är väl de mest kända. Tänkte passa på att presentera några av de inte fullt lika bekanta.

I dag blir det Shetlandsöarna. Öarna är en gammal vikingakoloni (Hjaltland kallades den av nordborna) - så att korset dyker upp på denna flagga är inte otippat.

Är du en gammal grek spritter det säkert till i kroppen - Grekland använde en liknande flagga tom 1978. Det vertikala strecket var dock centrerad. Numera utgör den ett segment i grekflaggan.

En del städer ståtar ju med egen flagga. Franska Calais och estniska Pärnu har denna design på sina - proportioner och den blå nyansen diffar något.

Öar, del 3: Kinmen och Matsu

Kejsaren av Kina regerade ruggigt länge. I flera tusen år. Men för hundra år sedan tog det slut. 1911 blev Kina genom xinhairevolutionen en republik med nationalistpartiet Koumintang i spetsen.

1949 såg Koumintangs dagar ut att vara räknade - Mao tse-Tung och hans Röda armé försökte krossa nationalisterna. Man lyckades inte fullt ut. Fastlandet blev kommunistiskt, men det gamla styret flydde till ön Taiwan där man lyckades hålla stånd.

Ett mindre känt faktum är att man territoriellt lyckades bättre än så. Alldeles intill fastlandet finns ett par oansenliga ögrupper som Taiwan lyckades försvara vid offensiven 1949 -Kinmen och Matsu. Därefter fick Mao annat att tänka på, bla koreakriget. Därtill slöt USA upp bakom Taiwan och lovade blodbad om någon rörde Taiwan, till och med de små ögrupperna som alltså än i dag är Taiwanesiska.

Detta löfte blev ett återkommande inslag i amerikanska presidentkampanjen 1960. Nixon ansåg att Kinmen (eller Quemoy, som man också kan säga) och Matsu låg i frihetssfären och måste försvaras till varje pris. Kennedy tyckte inte att det var USA:s grej att försvara de sketna småöarna.

Nuförtiden är den huvudsakliga näringen på öarna turism. Kimnen är känd för sina oexploaterde små byar. Dessutom har smederna på ön hittat på ett sätt att ta tillvara på alla drivor av metallskrot som finns över ön sedan striderna och bombregnen. De smider flådiga knivar av det gamla stålet och kränger till saftiga priser. Kolla här för att se en smed i aktion.

Dessutom kommer Kinmen år 2016 att hamna i Guinness rekordbok. Då färdigställs världens längsta bro, som kommer att förbinda två av de Kinmenska öarna.

Men i dagarna firar öborna som sagt 100 årsjubiléet av republikens födelse.

Party on.

To Mr Cheng (Bok, 2008)

I To Mr Cheng utvecklar konstnären och författaren Eric Ericson konceptet han gav upphov till i böckerna Brev Till Samhället och Brev till Utlandet.

Syftet med böckerna är att skapa panik. I de två senare publiceras inscannad brevkorrespondens Ericson haft med myndigheter, företag och andra institutioner (i Sverige respektive utlandet). Ett representativt exempel på vad Ericson kan skriva till adressaterna är att han upplyser om att han kommer att dyka upp på deras kontor vid en given tidpunkt med ett par hundra smådjur i sällskap. Möjlighet att tacka nej erbjuds inte.

Böckerna är riktiga fullträffar: nyskapande och sanslöst roliga.

I denna bok är det olika länders postleverantörer och ett postkontor i Berlin som blir offer för Ericsons bus. Kontoret självt verkar enligt förordet ha tagit det hela rätt bra. Svenska Posten har däremot blivit rätt snea.

Ericson skickar diverse förmål från olika platser i världen utan förpackning och emballage. Mottagare är en viss (fiktiv) Mr Cheng, som har att hämta ut förändelserna på postkontoret i Berlin. Adress och frimärken hamnar direkt på föremålets yta. Precis vad som helst skickas i väg. Det jag personligen fnissade mest åt var en McDonalds-ostburgare, en limpa, en microvågsrätt (oidentifierbar) och en flaska Ramlösa. I boken visas fotografier av förmålen, utan någon som helst text.

Du hittar säkert ditt eget favoritföremål.

Rekommenderas!

Öar, del 2: Rockall

Nordatlanten har sina fascinerande, karga öar. Här hittar vi bla Grönland, Island , Färöarna, Shetlandsöarna, Orkney och Hebriderna. De känner du sannolikt till. Rockall, däremot är en ö som undgått de flestas uppmärksamhet. Ön ser inte mycket ut för världen: det är en brant klippa, runt 25 meter i alla dimensioner och täckt av fågelskit. Sådana hittar man i tusental, men Rockall skiljer sig markant från alla andra menlösa klippor. Den ligger nämligen 30 mil från närmsta skotska ö (Soay, som i sin tur ligger en bra bit från skotska fastlandet).

Fullständigt isolerad ute i oceanen sticker den upp, som fenan på ett gigantiskt havsvidunder. Havsbotten på vilken den står antas hysa olja, så både Storbritannien, Island, Irland och Danmark (i skepnad av Färöarna) gör anspråk på området runt Rockall.

Själva bumlingen brydde sig ingen om förrän 1955. Storbritannien skulle då testa en ny typ av missiler de fått av USA. De skulle fyras av rakt ut över Atlanten. Britterna blev lite nojiga över att ryssarna skulle smälla upp spionutrustning på Rockall, så den 18:e september genomförde de sin senaste territoriella expansion. Fyra personer från marinen klättrade upp på Rockalls topp, hissade Union Jack, borrade fast en mässingsbricka och en av dem ylade: "In the name of her Majesty Queen Elizabeth the Second, I hereby take possession of this island of Rockall".

Svaret från de andra länderna som hade intressen i området blev "ta klippåbäket om det är så jävla viktigt, men havsbotten behöver vi snacka om!"

Någon exploatering har ännu inte ägt rum. Greenpeace genomförde 1997 en aktion mot oljeborrning i området. Under 48 dagar bodde aktivister i skift i en kapsel placerad på klippan.

Rockall har en oerhört diger historia för att vara en stor sten. Läs gärna mer på denna sajt, skriven av en Rockallbesatt tjeck. Kolla även in denna video, där vi får se en britt bestiga ön (han övernattade även där under 40 nätter).

Chagossierna - Att sno en nation

Chagosarkipelagen utgörs av ett sextiotal öar mitt ute i Indiska oceanen, 50 mil söder om Maldiverna. Arkipelagen upptäcktes på 1500-talet, exakt när och av vem är inte riktigt utrett. Herraväldet över öarna var länge franskt, så småningom blev det brittiskt.

På öarna anlades bland annat kokosnötplantager, vilka krävde slavar. Slavarna hämtades från olika länder vid Indiska oceanen. Slaveriet avskaffades vad det led, men befolkningen blev klar och öarna hade på 1900-talet knappt ett par tusen invånare som bott där i många generationer. Chagossierna, som de bla kallas, levde ett gott liv på sina paradisöar.

Runt 1970 förändrades deras liv dramatiskt. Regeringen i London beslutade att de skulle bort. Av någon anledning skulle öarna evakueras. Chagossierna förstod ingenting och kunde naturligtvis inte tänka sig att lämna sitt fädernesland. London hävdade att de bara var kontraktsarbetare och att de verkligen inte hörde hemma på Chagos. Med hot och fula metoder (bla utrotades alla hundar på öarna - som öborna höll mycket av) fick staten tillslut ombord alla invånare på ett fartyg. Diasporan dumpades i Port Louis hamn, i Mauritius som just blivit självständigt från just Storbritannien. Allt skedde mycket diskret. I Port Louis slums värsta ruckel, där inte ens de eländigaste Mauritierna kunde tänka sig att bo, inkvarterades Chagossierna. Många dog på kort tid av misär och, som de själva sa, sorg. Där bor de än i dag.

Varför kördes de bort? Britternas bästisar USA hade då det begav sig blivit oroliga för att Sovjet fick allt större militärt inflytande i Asien. På Diego Garcia, den största ön i arkipelagen och där de flesta bodde, byggdes strax efter avakueringen Camp Justice - USA:s största militärbas utanför amerikansk mark. Nu var man hyfsat nära sydasien.

Chagossierna har i skymundan ständigt fört en kamp för att få återvända. De lyckas gång på gång komma en bra bit på vägen genom alla juridiska instanser, men London fixar och trixar så att det ständigt blir avslag. Detta har bland annat belysts i John Pilgers prisbelönta dokumentär Stealing a nation.

Britternas senaste drag är att göra arkipelagen till ett naturreservat. Inte för att hindra Chagossierna från att återvända, bedyrade man. Man vill bara värna om biologin i området (hur nu detta är förenligt med att låta USA ha en av världens största militärbaser i detsamma).

Wikileaks drog emellertid ner brallorna på London genom att publicera interna dokument som visade att man faktiskt ville hålla kvar diasporan i Mauritius genom naturskydd.

Chagossierna kämpar på.

Kim Jong-Il looking at things (hemsida, 2010-)

I Nordkoreas diktators arbetsbeskrivning står det tydligen att man bör göra studiebesök.

Massor med studiebesök.

Av bildmaterialet att döma, som den obetalbara nordkoreanska statens nyhetsbyrå, KCNA, pumpar ut är Kim Jong-Il ute och flänger land och rike runt med sitt hov stup i kvarten. Han är alltid omgiven av ivrigt antecknande människor (journalister?) vid sina besök vid fabriker, butiker, byggarbetsplatser, lantbruk, militärförläggningar, med mera, med mera. Kim har ju förstått att det gäller att spela intresserad och pilla, vrida, vända och närgranska så mycket som möjligt. Dessa ögonblick förevigas med kamera. Då härskaren har ett tämligen lustigt signalement blir varje bild en komisk liten tavla.

Någon Portugalbaserad person har fått den lysande idén att i en blogg (http://kimjongillookingatthings.tumblr.com/) publicera dessa bilder, rakt upp och ner, med ultraminimalistiska bildtexter (looking at a door, looking at candy, looking at octopuses, looking at mineral water, looking at dolls, looking at pigs etc).

Resutatet är monumentalt roligt.

(Inlägget har tidigare publicerats på systerbloggen Eclecticum)

Drottninglandet (bok, 2009)

I boken Drottninglandet får vi lära oss att det 1973 fanns 71 thailändskor i Sverige. I dag finns här lika många som det finns samer - runt 18 000. Många av dem har hamnat i Västerbotten. Elin Berge har med kameran följt vardagen för flera thailändska kvinnor i trakterna mellan Fredrika och Umeå. Resultatet blev denna bok.

Bilderna är fina och etnografiskt är projektet mycket intressant.

Till boken hör en skiva av den hos Kartrummet mycket uppskattade pianisten/sångerkan/låtskrivaren Frida Hyvönen. I denna kontext befarades dock att det skulle bjudas på pretentiösa ljudlandskap. Glädjande nog serveras det regelrätta låtar, låt vara att några är lite väl tramsiga, men helhetsintrycket är mycket gott.

Bra bilder. Bra musik.

Big River Man (film, 2009)

Kollade Svt:s alltid utmärkta dokumentärfilmsserie Dox i går. Big River Man stod på programmet.

Filmen handlar om extremlångdistanssimmaren Martin Strel från Slovenien. Han har satt flera världsrekord genom att simma längs med mastodontfloder runt om i världen.

I denna film får vi följa Strel från hans följebåt när han simmar längs Amazonasfloden. Grejar han sträckan bättrar han på sitt rekord avsevärt.

Ett mycket tacksamt ämne att göra en dokumentär på. Nu förhåller det sig emellertid så att filmen har ytterligare en betydande dimension.

Martin Strel är klippt galen.

Därtill krökar han rätt hårt och har ett rejält midjemått.

Strel beter sig hela tiden oförutsägbart och får mellan varven hallucinationer. Projektet är psykiskt utmattande så hans tillstånd förvärras ju närmare flodmynningen han kommer. Även fysiskt ligger han farligt nära gränsen. Läkare förbjuder honom upprepade gånger att simma bla pga kollapsad ändtarm och livshotande hjärtvärden. Han skiter i allt och simmar på.

Big River Man är en spännande, hysterisk och riktigt rolig reseskildring.

Rekommenderas!

The Great Human Diasporas (bok, 1995)

En geografiintresserad blir förr eller senare nyfiken på människans förhistoriska spridning över jorden. I jakten på en introduktionsbok i detta ämne snubblade jag över den här på nätet. The Great Human Diasporas är skriven av den italienske stanfordprofessorn Luigi Luca Cavalli-Sforza, som är en gigant inom området. Hans son Francesco är medförfattare.

Hur våra förfader rört sig över planeten genom årtusendena anses väl vara någorlunda utrett - de stora mönstren tillhör allmänbildningen. Det som undertecknad hoppades få svar på var varför just dessa rörelsemönster.

I boken redogör Cavalli-Sforza utförligt för mekanismerna bakom européernas historia och förhistoria. Han menar själv att forskningen och arkeologin varit mest intensiv och pågått under längst tid i denna del av världen. Detta är säkert skälet till att övriga världen inte behandlas lika utförligt i boken. Nu har förvisso The Great Human Diasporas sexton år på nacken, så modernare litteratur kanske kastar mer ljus över utomeuropeisk folkvandring.

Författaren argumenterar återkommande mot rasism. Ett kapitel har t.o.m. titeln race and racism. Detta är ett mycket bra och lovvärt drag. Som världsledande genetiker äger hans ord mot rasism onekligen en del auktoritet. Dessvärre begår han en retorisk tabbe i kapitlet evolution and progress. Här börjar han argumentera mot fenomen som ligger utanför hans fack, t.e.x. kärnkraft och miljöförstöring. Också lovvärt, men han kunde valt ett annat forum. Högerextrema kan avfärda boken som flummig vänsterpropaganda.

Vidare redogör han för hur lingvistik kan användas för att spåra släktskap mellan folkgrupper. Rejält intressanta teorier, häpnadsväckande läsning, men såvitt jag förstår är det inte alla lingvister som köper hans teorier.

Läsvärd sak, men den slutgiltiga boken om förhistoriska folkvandringar har jag ännu inte hittat.

Exil i högarktis

Vad händer per automatik när civilisationen når en grupp människor från en sk ursprungsbefolkning? Jo, förfallet börjar. Tidigt femtiotal hade det börja barka dithän i den kanadensiska inuitbyn Inukjuak vid Hudson's Bays östra kust. Födotillgången tröt och socialbidragsberoendet var utbrett.

Kanadas regering kom då med ett erbjudande som, enligt regeringen själv, ett antal familjer inte kunde motstå. Uppe i norr fanns några obebodda öar med fantastiska jaktmöjligheter. Regeringen ställde upp med transport och förnödenheter - man ville ju värna om de svaga i samhället. Var man missnöjd efter två år skulle transport tillbaka ombesörjas. Nemas problemas!

I augusti 1953 hoppade åtta familjer på kustbevakningens fartyg. Resan visade sig bli lång. Riktigt lång - 200 mil. Och den trettio år långa misären började redan på båten. Där fick familjerna reda på att de skulle delas upp i två grupper. En skulle placeras på en plats kallad Grise Fiord på Ellesmere Island, den andra skulle hamna i Resolute på Corwallis Island.

Vad inuiterna inte visste var att deras framtida hem låg på sådana nordliga breddgrader att knappt några folk, någonstans i världen, uthärdade. De enorma öarna var nästan sterila. Vintertid kunde kvicksilvret leta sig nedåt 60 grader celsius. Sex månader på raken råder totalt mörker. Därefter dagsljus i sex månader. Ekosystemet, som främst var förpassat till vattnet, var helt främmande - så deras jaktkunskaper var tämligen oanvändbara. Dessutom var den medskickade provianten otillräcklig

Efter två år var det inget snack om saken - familjerna ville hem. Visst, sa regeringen, bara ni betalar för er så skjutsar vi hem er. Vi har aldrig sagt någonting om gratis hemresa. Ingen hade naturligtvis råd - familjerna var fångade i helvetet.

Intill samhällena fanns flygbaser. Kontakt mellan dessa världar var strängt förbjuden, utom vid flygbasens bar, vilket ledde till att alkoholismen spreds som pesten.

Kampen för att få återvända fortsatte, och efter trettio år gick till slut regeringen med på att skjutsa tillbaka de som ville till Inukjuak. Några familjer blev av olika skäl kvar.

De återvändande bildade gruppen High Arctic Exiles, som krävde ekonomisk kompensation från staten samt en ursäkt. Gruppen hävdade att de mer eller mindre blivit dittvingade. Under femtiotalet gjorde fler länder anspråk på de militärt strategiskt viktiga högarktiska öarna. High Arcitic Exiles menade att staten behövde ha några bofasta kanadensare på de karga öarna för att få första tjing på dem - vilket uppenbarligen funkade.

Under nittiotalet betalade regeringen motvilligt ut en slant till familjerna, men någon ursäkt kunde de då rakt inte ge - flytten hade ju gjorts av humanitära skäl.

Först efter ytterligare ett drygt decennium, i fjol, kom den officiella ursäkten.

Det har gjorts ett antal filmer och böcker om detta mörka parti i Kanadas historia. För en snabb sammanfattning kolla gärna in detta klipp. För en längre introduktion så rekommenderas denna lysande P1-dokumentär.